Måndag 30/5
Var jättetrött när klockan ringde så jag tryckte på snooze alldeles för många gånger. När jag äntligen kom upp och drog isär de tunga gardinerna upptäckte jag att regnet öste ner ute. Ville bara krypa ner i sängen igen och glömma allt vad camino och vandring hette. Började ifrågasätta varför jag överhuvudtaget ville gå till Muxia. Var jag inte färdig med vandringen? Men den lilla rösten inom mig som sa att jag skulle ångra om jag inte gjorde som jag planerat vann till slut. Drog på mig kläderna, plåstrade om hälar och tår, gjorde iordning matsäck och åt lite frukost. Ingen chans att få en andra frukost på nåt café efter nån timmes vandring här inte. En del av mig tycker det är skönt att det är mindre folk på denna rutt, men en annan, större del, saknar att man gick in på ett café och hälsade på de flesta därinne för man kände igen dem. Speciellt de första veckorna var så. Sen tappade man bort de flesta, många slutade sin vandring eller gick i annan takt än en själv. Ja de första 2 – 2 1/2 veckorna var definitivt något speciellt, och de bästa.
Men nu var det dags att göra den sista vandringen och tyvärr skulle jag få göra den ensam.
Tog på mig regnställ, regnhatt och drog regnskyddet på den idag betydligt lättare ryggsäcken. Regnet öste inte längre ner, men det var fortfarande inget lätt duggregn precis.
Himlen såg inte så lovande ut precis…
Gick ut ur Finisterre och upp till avtagsvägen där caminon till Muxia började. Gick förbi en pilgrim och det var den enda jag skulle se på ett par timmar nu. Regnet fortsatte från och till men jag kokade under regnstället så byxorna åkte av till slut. Var glad att jag hade köpt de dyrare byxorna som hade blixtlås hela vägen upp till midjan, annars vet jag inte hur jag skulle fått av dem över kängorna mitt ute i blöta skogen. Hatten åkte också av och på, liksom jackan, vilket var bökigare eftersom jag inte kunde sätta ner ryggsäcken och jackan satt nästan fast på armarna i svetten 😝 Det märktes att det var varmare i temperaturen här nere på lägre nivå än uppe i de höga bergen för ett tag sedan. Även om jag nu gick uppåt var jag långt ifrån uppe på de 600-1500 möh jag varit på i flera veckor. Dessutom gick jag på väldigt raskt eftersom jag kommit iväg en timme senare än planerat. Sista bussen från Muxia gick 16.00 och jag ville hinna se den berömda udden med kyrkan i alla fall.
När jag kämpade med jackan blev jag omotiverad arg och svor och hade mig. Var kom det nu ifrån? Riktigt förbannad var jag och inte hade det bara med jackan att göra. Gick vidare och funderade lite på varför den ilskan uppenbarligen låg och pös nära ytan just nu. Är det för att jag snart skulle hem och skulle bli tvungen att ta itu med jobbiga saker, som till exempel att söka nytt jobb. Hade befunnit mig i en annan värld länge nu, men nu började verkligheten hemma krypa närmare och jag kände ångest över det.
Helt plötsligt dök det upp ett hus och en by på den smala stigen. Tror det var Buxan. Huset låg lite dolt med en mur mot stigen. Jag hann precis tänka: hoppas det inte är några lösa hundar här, så kom två stora schäferhundar upp på muren, varav den ena skällde aggressivt. Stannade som förstenad och tänkte att de nog inte kunde hoppa så långt ner på stigen från muren. Då hoppade den ena ner och började komma mot mig. Jag drog fram stavarna från ryggsäckens hyskor och då stannade den och stod stilla och tittade mot mig. Jaha, skulle jag vända och gå de långa kilometrarna tillbaka mot Finisterre? Stigen var för smal för att kunna göra en stor omväg runt hunden och dessutom hade hans aggressive kompis gömt sig nånstans för jag såg inte honom längre. Till slut skrek jag bara HELP!!! rakt ut. Hunden reagerade lite men flyttade inte på sig. Jag fortsatte skrika HELP flera gånger. Hade fullständigt glömt vad det heter på spanska. Efter några rop kom äntligen en kvinna ut och tog hand om hundarna. Fick det klassiska: ”ingen fara, han hade inte rört dig” 😕 Suck. Sätt en skylt på hunden då för hur ska jag veta det när den står och blockerar hela stigen och ser ut att vara redo för attack? Den viftade INTE på svansen precis.
Gick snabbt vidare genom byn med stavarna fortfarande framme. Vid slutet av byn hoppade plötsligt en annan schäferhund fram bakom ett hus. Han var som tur var kedjad för han var helt galen. Jag skrek bara rakt ut av skräck när han dök upp. Gick förtvivlad vidare och fick syn på ännu en av samma sort som verkade vara lös och stod under en horréo (torkhus på ben). Gick försiktigt förbi och nu var jag ett nervvrak. Här var det dåligt markerat vilket håll jag skulle ta, eller var jag för skräckslagen för att se klart. Valde en väg, men stod efter ett tag och tvekade. Då körde en bonde i en traktor förbi och vinkade att jag skulle fortsätta på den vägen jag var.
Gick länge och såg inga vägmarkeringar. När jag kom fram till ett t-kors på en asfalterad bilväg insåg jag att jag var på fel väg och att jag inte visste var jag var. Visste ju att Muxia måste ligga åt höger, eftersom jag hade havet rakt fram och jag vägrade gå tillbaka till byn jag kom ifrån. Svängde alltså höger och började gå på bilvägen. Inga bilar kom, och nu började känslorna bubbla i mig igen. Hela morgonen hade varit jobbig och nu blev det bara för mycket. Gick länge och storgrät och det var mycket länge sedan jag gråtit så. Medan jag gick kom en buss och lite senare en husbil förbi mig, de bar de enda fordon jag mötte här. Men ingen av dem stannade och frågade om jag var ok, trots att jag vände mig mot dem och stod villrådig med guideboken i handen. Hade vid det laget slutat gråta så jag kan ju inte ha sett helt galen ut. Blev så besviken på dessa människor. Hur svårt kan det vara att bara sakta in och fråga hur det är fatt när någon står på en helt öde väg ute i ingenstans och ser vilse ut?? Blev lite ledsen igen men när jag såg en strand långt nedanför vägen trodde jag att jag visste ungefär var jag var på kartan. I boken stod det att detta var en av de mest ”remote” (avlägsen?) stränderna i hela Galicien. Ingen tvekan om att det var sant… Jaha, hur skulle jag nu göra? Var fortfarande inte på caminon. Bilvägen svängde uppåt, inåt från kusten i riktning mot där det verkade som caminon gick. Men rakt fram fanns en grusväg genom skogen som också eventuellt kunde leda mig rätt. Tittade uppåt bilvägen, och då!! Var det inte människor som gick där långt uppe?? Bestämde mig raskt att för att ta bilvägen. När jag kom närmare vägen som korsade den jag nu gick på, såg jag till min enorma lättnad och glädje att det var pilgrimer som kom på min väg uppifrån och sen svängde in på den korsande vägen. Alltså pilgrimer som var på väg på andra hållet mot Finisterre. Jag hade gått parallellt med caminon, men långt nedanför och nu svängde den uppåt ännu mer så det var verkligen tur att jag också svängde uppåt här, annars hade jag kommit ännu längre ifrån. Kunde ha kramat de pilgrimer jag mötte av glädje, men nöjde mig med ett leende och Buen Camino. Nu var jag på rätt väg i alla fall men hade jag förlorat mycket tid? Ville som sagt ha lite tid i Muxia när jag kom fram och inte bara sätta mig på bussen tillbaka till Finisterre direkt. Ökade på stegen lite och lyckades hitta en gubbe att fråga var jag var (Padris hette byn) Han och några andra bybor visade mig nu in på en grusväg bort från asfaltvägen. Var lite ovillig att gå ditåt efter förra fadäsen, men efter ett tag kom där en vägmarkering så jag fortsatte. Nu hade det slutat regna helt, skönt. Solen hade till och med börjat titta fram.
Tänk om det hade varit apelsiner istället för citroner! Då hade jag pallat några 😛
När jag kom fram till byn Canosa skulle det finnas två vägar att välja för caminon för att komma till byn Lires. En som var lite finare och gick förbi en strand och tog en halvtimme längre och en som gick rakt fram mot byn. Jag lyckades dock hitta en tredje väg som inte var caminon.. Kan bero på att jag blev distraherad av ännu en schäferhund som stod mitt på vägen. Här väntade jag tills matte kom ut ut skjulet som jag hörde hon var i, och då följde hunden med henne och jag gick förbi. Hade handen beredd på stavarna som hängde på sidan på ryggsäcken, och kände mig som en riddare som var beredd att dra sitt svärd. Var nästan ute ur byn när jag insåg att det inte fanns något som visade vilket håll jag skulle ta i korsningen. Frågade en man i en trädgård och han sa att jag kunde fortsätta på den här bilvägen för den kom fram till caminon bara en liten bit längre bort.
När jag kom fram till platsen där flera vägar möttes kom där tre trötta och svettiga pilgrimer uppifrån en grusväg som jag misstänkte jag skulle ta nu. Mannen i sällskapet visade sig vara svensk och han berättade att de hade gått från Muxia och nu letade de efter byn Lires eftersom det var det första stället 15 km efter Muxia där man kunde äta. Jag sa att jag också gjorde det, men att de måste ha gått förbi byn för jag kom från Finisterre och hade inte gått förbi den. Var så gott som säker på det eftersom det några meter tidigare stått en skylt som pekade mot Lires i den riktningen jag gick, dock var det lite otydligt vilken av de två vägarna jag skulle ta för vägen delade sig. Först trodde de inte riktigt på mig eftersom de sa att de inte hade gått förbi den. Då kom en herre som var ute med sin hund och jag frågade honom var Lires låg. Där borta, sa han och pekade mot byn man såg en bit bort som de andra hade gått förbi. Jag blev lättad, även om jag visste att skylten hade pekat dit, men jag tyckte samtidigt synd om de andra som såg helt förtvivlade ut. Inte blev det bättre av att jag berättade att det inte fanns någonstans att äta eller handla förrän Finisterre nästan 15 km bort. Lämnade dem diskuterandes hur de skulle göra. Antar att de fortsatte för jag såg dem inte mer och jag hittade bara ett café i byn och dit kom de inte. Hoppas de hade vatten och snacks i alla fall. Men mannen sa att han skulle bli väldigt grinig om han inte fick mat innan Finisterre…
Hittade ett härbärge i början av byn där man kunde få den ”obligatoriska” stämpeln. Obligatorisk om man vill få en Muxianna när man kommer fram. Det stod också något i guideboken om att man måste få en stämpel här om man vill bo på härbärget i Muxia, men det fattade jag inte riktigt varför man måste. Borde väl räcka att ha pilgrimspasset?
Gick vidare uppåt i byn och hittade det efterlängtade caféet lite avsides från själva caminon (man svänger höger istället för vänster vid ett t-kors uppe i byn, men där är skyltat om någon som läser detta tänker vandra där) När jag klev in satt där två pilgrimer som jag hälsade på. De var väldigt konstiga och satt och pratade om mig och kastade blickar. Inte elakt, men det verkade som mannen var väldigt sliskig och kommenterade om mig till tjejen, och tjejen var bara konstig. Kändes lite märkligt och jag kände mig lite väl iakttagen så jag tog mitt te och gick ut istället och åt mina medhavda glutenfria mackor. Tog ännu en stämpel här så jag hade precis en ruta kvar för Muxia, sen var passet helt fullt! 😊 Känns som evigheter sen man köpte det i Saint Jean Pied de Port… Port de pied?? Vilket är det nu?? 😳
Caféet i Lires, det enda jag såg mellan Finisterre och Muxia…
När jag gick vidare kände jag mig som en ny människa jämfört med det vrak jag blev på första halvan av dagen. Sa till mig själv att det här är den sista vandringsdagen på den här resan så passa på och njut och gör det bästa av den. Men jag var faktiskt snäll mot mig själv när jag sa det, inget ”skärp dig nu, f** va dum du är!” eller liknande. Om det enda jag tar med mig från denna resa är att jag äntligen blivit snällare mot mig själv så vore det värt väldigt mycket.
Vägen blev smalare och smalare och jag undrade om jag gått fel igen… Men mötte som tur var pilgrimer
I lilla byn Frixe stod denna konstiga bod mitt bland de andra vanliga gamla stenhusen där ingen människa syntes till. De ville kanske tjäna en liten slant på törstiga pilgrimer utan att ha med oss att göra personligen? Undrar om man får tillgång till poolen bakom också om man handlar i automaten? 😀
Bättre väg igen
Nu sken solen från en molnfri himmel och det började bli riktigt varmt. Gick återigen på vackra skogsvägar som gick ömsom upp och ömsom ner men inte så brutala backar som det kan vara ibland. Funderade lite på hur sjutton jag ska kunna bevara den form jag har fått av alla dessa backar när jag kommer hem till platta Malmö igen. Visserligen cyklar jag långt varje dag till jobbet och så och springer och går mycket, men någon direkt backträning går ju inte att uppnå. Har till exempel märkt att efter den första tidens nästan outhärdliga smärta i mina knän så känner jag nu ingenting och det måste vara denna ”träning” som har gjort det, för mina knän är utslitna från bland annat fotboll, och jag har normalt sett så gott som ständig värk i dem, hur jag än försöker styrketräna etc. Men alltså inte nu, trots att jag inte stretchat eller gjort några speciella rehabövningar för knäna. Minns inte sist jag var smärtfri i knäna. Vill verkligen behålla detta tillstånd, men som sagt, hur ska det gå till när jag inte har backar i närheten? Att gå in på ett gym och låtsasträna i backe är inte min grej, vill helst träna ute.
Och så lite kossor så klart 😀
Gick fortfarande snabbt och kom ifatt fler och fler pilgrimer, bland annat dagens andra svensk(a)! Tror det är den sjätte totalt jag möter, dvs i snitt ca en per vecka på den här resan. Hon hade gått Camino Primitivo, som är 320 km som börjar i Oviedo norr om León nära kusten, och går till Melide enligt min bok (men sen till Santiago antar jag?) och nu alltså Camino Finisterre som avslutning. Hann tyvärr inte prata så mycket om Primitivo med henne för hon och hennes sällskap stannade för att pausa i Morquintián, vilket de hade tid med eftersom de skulle bo över i Muxia och alltså inte hade bussen att passa. Jag fick gå vidare, och upptäckte efter en stund att jag hade glömt fylla mina vattenflaskor vid fontänen i den byn. Inte bra en sån här varm dag i dessa isolerade trakter utan caféer att stanna vid. Försökte vara noga med att dricka varje halvtimme. Såg sen i guideboken att det faktiskt skulle komma ytterligare än fontän ca 6 km senare så det var ju ingen ko på isen precis (bara på vägen, ha ha😂). Även om det är öde och jobbigt när man blir utan vatten i värmen, så är det inte en vandring i öknen precis.
Nu gick det uppför för sista gången upp till fjuttiga 270 möh som var dagens högsta punkt. Inte i närheten av de höjder man var uppe på på Camino Frances alltså. Efter denna höjd gick det långsamt men stadigt nedför hela vägen till Muxia. De pilgrimer man mötte nu som gick andra hållet kämpade med den sega uppförsbacken och såg svettiga och trötta ut redan. Själv dansade jag nästan nedåt, med fortsatt gott humör och ”närvaro i nuet”. Sjöng till och med högt för mig själv på denna resas ”mantrasång” som jag sjungit flera gånger: ”I can see clearly now the rain has gone. I can see all obstacles in my way. Gone are the dark clouds that had me blind. It’s gonna be a bright bright bright sunshiny day…”
Här stod det varken ”agua potable” eller ”non potable” men eftersom det stod i boken att byborna ”gillade” det så chansade jag. Som så många gånger förr var det mycket godare än det från kranen.
Fyllde mina flaskor i fontänen utanför Xurarantes och gick vidare sista biten nedåt. Plötsligt låg en hund mitt på vägen och tittade på mig… Jag tog återigen fram riddaren i mig och drog mitt svärd, nej visst, stavarna var det ju, och beredde mig på att försiktigt gå förbi på den ganska breda vägen. Men nu fick jag dåligt samvete för hunden verkade bli rädd och reste sig och lunkade iväg en bit ner på vägen där husse stod och jobbade på fältet. Vill ju inte skrämma hundarna, bara få dem att inte attackera. 😦
Kom till en otroligt vacker kritvit strand som jag tyvärr inte hade tid att gå ner på. Som de flesta stränder här var den nästan folktom, förutom några pilgrimer som stod och poserade och fotade.
När jag kom fram till Muxia var det inte så vackert längre. Faktiskt riktigt ful entré till staden. Inte alls som när man kom invandrande till Finisterre.
Själva centrum var väl lite bättre men inte särskilt charmigt. Kom fram till turistinformationen där man skulle få sin Muxianna. Där var stängt för siesta till kl 17!!! Varför har man siesta på en turistinformation??? Så dåligt! 😡 I guideboken stod det att man kunde gå till härbärget bredvid istället för de hade också tillåtelse att utfärda dem. Travade in på restaurangen och frågade var jag kunde få min Muxianna och de pekade inåt mot en hotellreception. När jag kom dit och sa mitt ärende exploderade tjejen i receptionen. Jag gör det nu, men om det hade varit folk här hade jag INTE gjort det. Antar att hon med ”folk” menade icke pilgrimer utan fina gäster… Fattade ingenting. På hotellets restaurang hade de ju hänvisat mig dit, och hon hade ju en hög med dokumenten bredvid, plus en lista med namn på de pilgrimer hon hade utfärdat dem till. Ville nästan ta mitt pilgrimspass och gå därifrån för jag ville inte att den allt sista stämpel i passet skulle ge mig minne av denna häxa. Men hon tinade upp lite sen och jag fick mitt dokument. Läste sen i guideboken att man skulle gå in på det ”välkomnande” härbärget Bela Muxia på baksidan av turistinformationen och jag hade uppenbarligen gått in på hotellet Loló istället. Men varför skickade de inte mig bara vidare då??!!😠 Gör inte som jag alltså när ni ska hämta er Muxianna.
Gick lite småsur ner till hamnen och satte mig på ett café och tog min sista Aquarius. Bytte från kängor och vandringsbyxor till sandaler och shorts och gick sen upp mot udden och kyrkan Virxen de Barca, som ligger så otroligt vackert där.
Riddaren med sina svärd 😄
Det finns nån legend om att jungfru Maria kom här i en båt, därav namnet Jungfrun i båten. (Finns det inte en blomma som heter det också förresten? Lotta, min blomexpert, vet du?) Båten blev sedan förstenad och delarna ligger här. Jag såg bara den som ska föreställa seglet, men å andra sidan läste jag om legenden först efteråt så jag kollade inte om det fanns fler stenar som liknade båtdelar. Tyvärr visste jag inte att jag skulle gå under denna sten 9 gånger så skulle jag bli frisk från ”reumatism och andra liknande krämpor”. Har tack och lov inte reumatism, men kanske värken i knä och rygg hade blivit bra? 😊 Men jag rörde vid den i alla fall, så det kanske hjälper lite? 😀
”Seglet”
Det finns även ett stort fint monument här uppe, som ska hedra alla dem som arbetade hårt för att städa upp efter en av de största miljökatastroferna någonsin, oljekatastrofen år 2002.
Monumentet (fick tyvärr inte med hela), med ännu en nollsten framför. När tar det slut på riktigt? 😳
Tyvärr hann jag inte vara ute på den här vackra platsen så länge innan det var dags att vandra tillbaka ner till staden igen.
Inte så fin entré på denna sidan Muxia heller
La mig en stund på en mur nere i hamnen och solade medan jag väntade på bussen.
Började prata med en italienska och hon och hennes vänner skulle också åka med bussen till Cee, men sedan skulle de vandra därifrån ända ut till fyren utanför Finisterre och titta på solnedgången. Själv hade jag ju nu vandrat färdigt, vilket kändes både skönt, konstigt och sorgligt på samma gång. Insåg än en gång vilken otrolig tur jag har haft med vädret på denna vandring, har precis missat snö, hagel och annat elände. De gånger jag har drabbats av dåligt väder har jag inte befunnit mig på de mest besvärliga sträckorna, förutom den allra första dagen högt uppe i Pyrenéerna. Italienskan berättade att de hade haft regn varje dag och de hade också gått hela Camino Frances. Idag var den första dagen för dem med riktigt fint väder, och då hade det ju ändå regnat på förmiddagen.
Så kom då bussen och vi blev lite paffa när vi såg den pyttiga och skruttiga minibussen. Tur att vi alla kom med, för den blev nästan helt full. Det kändes väldigt konstigt att fara fram i hög fart på några av de vägar man nyss hade gått. Förutom infarten till León via buss i 20 minuter så har jag bara rört mig framåt med mina bens hjälp under många veckor och det går ju i mer lagom takt kände jag nu. Dessutom körde chauffören som en tok på de slingriga vägarna. I början satt han dessutom och pratade med tanten bredvid, som han tydligen kände, och tog blicken från vägen lite väl mycket för min smak. Som tur var skulle hon av bara någon hållplats efter Muxia, men det fortsatte i lika hög hastighet sen. Vågade inte läsa eller blogga, utan höll ögonen på vägen för att inte bli åksjuk. Till och med italienarna reagerade, och DÅ måste det ju vara illa 😳
När vi äntligen var framme i Cee hade jag tänkt ta en taxi till Finisterre för killen på municipalhärbärget/turistinformationen i Finisterre hade sagt att det kostade ungefär €3, ha ha (han var amerikan så jag hörde INTE fel på siffran) Borde kanske anat att det var orimligt billigt.. Det kostade €15, vilket var lite väl mycket, särskilt i jämförelse med bussen som skulle gå två timmar senare och kostade €1,60… Hittade ingen att dela med heller så det var bara att vänta. Hade sett nu när jag kom in från ett annat håll att Cee var en mycket större stad än vad jag insett när jag kom vandrande in från kustvägen. Den här gången hittade jag flera uteserveringar, men alla hade stängt köken och öppnade inte förrän kl 19 om man ville äta. 😕Beställde te och drog utan att skämmas fram det jag hade kvar av min matsäck och åt upp.
Väl hemma på hotellet packade jag inför morgondagens bussresa tillbaka till Santiago. Som sagt, både sorgligt och skönt att vandringen är över. Vill hem till min lägenhet ett tag, speciellt sängen och duschen och mina böcker, men inte till livet och stressen…
När man har ordentlig plastpåse istället för spanskt skräp håller sig guideboken torr trots ösregn 😀
P.s. Det kommer åtminstone några blogginlägg till, t.ex. från sista dagen i Santiago, min hemkomst och funderingar kring den, packningen, m.m.