Tisdag 31/5
Gick upp hyfsat tidigt idag för jag ville ta första bussen kl 7.50. Men trots att jag hade gott om tid kände jag mig ändå stressad när det närmade sig för jag kunde se busshållplatsen från mitt fönster och där stod redan pilgrimer och väntade vid halv åtta.
Tog ett tacksamt farväl till mina stavar som jag nu lämnade kvar. De har verkligen varit mina vänner under denna resan, allra helst i början och nu på slutet. Hade ju egentligen inte tänkt köpa några men oj va glad jag är att jag ändrade mig den där morgonen i Saint Jean Pied de Port! Gick ju egentligen in i affären för att köpa en rem att spänna fast min sovsäck på ryggsäcken, men tjejen i affären tryckte ner sovsäcken i ytterfacket och tyckte jag skulle spara de pengarna. Sen sålde hon i och för sig ett par stavar till mig istället, ha ha. Det var Andres som kom in i affären och skulle kolla på stavar och jag rycktes med av säljsnacket och köpte de billigaste de hade. Vet inte hur många gånger de första dagarna, ja även senare, som jag tackade för att jag hade råkat vara i affären när Andres kom in och därför köpt dessa livräddare. Fattar inte hur jag skulle ha kunnat ta mig ner för vissa branta, steniga och leriga partier utan dem. Och kunna veta var jag skulle sätta fötterna när jag behövde ta mig över sanka partier, ja ofta t.o.m. rena vattendragen. Och de där dagarna i början då jag hade så ont i knäna, speciellt högerknäet, att jag allvarligt oroade mig för om jag skulle behöva bryta. Då var det de som gjorde att jag lyckades överhuvudtaget ta mig nedför backarna. Och nu de sista dagarna var de min räddning när jag ensam mötte aggressiva hundar. Ja, det var kanske inte så konstigt att det kändes lite vemodigt att lämna dem, men jag hade ju inte fått ta med dem i handbagaget ändå. Kastade en sista öm blick på dem och hoppades på att någon annan skulle få nytta av dem och uppskatta dem lika mycket som jag. Ja jag ska erkänna att jag har irriterats på dem också ibland där de har hängt som svärd i sidan på ryggsäcken, t.ex. när jag vänt mig om och vält saker på hyllor i affärer eller smällt till folk på benen. En gång höll jag på att fälla en cyklist med dem, men han får väl skylla sig lite själv som cyklade så nära att han nästan fick mina stavar i hjulet! 😏
Soluppgång i hamnen
När jag stod vid bussen kom det två bussar och vi var bara två pilgrimer som klev på den ena bussen som skulle gå nästan 1 1/2 timme snabbare. Dessutom skulle den andre pilgrimen bara till Cee så han skulle ju snart av. Blev lite nervös. Visserligen fick man byta buss i Baio, och den här bussen körde inte längs den bekanta pilgrimsvägen mer än till Cee, men samtidigt gick den ju som sagt fortare än den andra som stannade på 42 hållplatser även om den gick direkt till Santiago. Dessutom hade jag hört att folk blev åksjuka till höger och vänster på den turen pga. alla stopp och de slingriga vägarna. Hade hört skräckhistorier om folk som fått spyor i nacken 😝 Den avgick också 30 min senare än min buss så jag fattade inte varför den ändå fylldes med alla pilgrimer och min fylldes med lokalt folk. Ja ja, jag fick ju se lite annat av Galicien även om det som sagt kändes lite konstigt att vara enda pilgrimen/turisten i hela bussen.
I Baio var de nog inte vana vid turister för en man vid busshållplatsen började fråga ut mig om vad jag var för en. Han blev som många andra glad när jag nekade till att vara tysk och sa sueca istället. Han hade dessutom en dotter som pluggade svenska så han blev extra glad. Sen berättade han allt jag sagt för den andre mannen som stod där, trots att vi hade haft konversationen på spanska och den andre mannen stod i samma busskur och rimligen borde ha hört allt… Fick även höra standardkommentaren ”hace mucho frio en Suécia” och som vanligt blev de mycket förvånade när jag sa att det minsann varit mycket varmare i Sverige under hela tiden som jag varit i Spanien. De verkade inte tro riktigt på det, har väl uppfattningen att vi har snö året om i Sverige, trots att de samtidigt tror vi springer omkring nakna hela tiden 😏
Väl framme vid busstationen i Santiago var jag lite förvirrad över var jag befann mig så jag bara frågade ”catedral?” till första bästa person, en ung man, som sa att han skulle visa mig vägen. Jag trodde han skulle gå en bit med mig och bara visa mig in på rätta vägen. Han sa ingenting utan bara gick och gick bredvid mig. Till slut blev det för jobbigt och jag fick försöka hitta på något att konversera om. Jag sa att han inte behövde gå hela vägen med mig, men han bara fortsatte. Han var nog blyg, fast det blev lite bättre när han insåg att jag kunde lite spanska. Men oj vilken evighet det kändes som innan vi äntligen var framme. Försökte säga tack och att jag skulle till mitt hotell nu, men då skulle han hjälpa att hitta det och drog fram telefonen. Men jag drog fram min pappersbok med karta och viftade med den och sa att jag klarade mig nu. Puh, det var en märklig situation. Annars brukar de inte ha problem att babbla, de där spanjorerna 😀
På det enorma hotellet San Martin Pinario fick jag mitt bokade pilgrimsrum direkt, trots det var förmiddag fortfarande. Rum och rum förresten, ”cell” är nog bättre namn för det lilla kyffet. Påminde om det stället jag bott på förra veckan, förutom att jag nu hade toalett och dusch på rummet. Och det låg precis bredvid katedralen den hör gången och inte lite utanför gamla stan. Fast det kostade ju också €10 mer 😀. Sen hade de ju här också en finare hotelldel, där man säkert fick betala betydligt mer för sitt boende. Tyvärr stank det av kvalmig vanilj både i korridoren och i rummet så jag blev faktiskt illamående och fick huvudvärk. Vanilj är annars en av mina favoritdofter, men det här var riktigt äckligt. 😣 Vet inte om det var rengöringsmedel, men det hjälpte i alla fall inte att öppna fönstret.
San Martin Pinario (en liten del av det, fick inte med mer på bilden….)
Min cell
Slängde in min ryggsäck och stack ut för att handla lite presenter och kanske någon souvenir till mig själv. Inte lätt att hitta fina saker bland allt skräp, men lyckades få ihop några vettiga saker som inte vägde för mycket eller tog plats. Tänkte äta lunch på en av turisthaken nära katedralen, men när jag gick in och skulle sätta mig vid ett av borden kom en servitör och sa att de redan hade för många gäster för att köket skulle klara fler. ???? Såg jag ovårdad ut? Luktade jag illa? Jag tror inte det, ingen annan reagerade i alla fall. Jag ruttnade och sa till honom att han inte behövde vara så otrevlig. Då försökte han bli trevligare och sa att jag kunde komma tillbaka om en halvtimme. I he.. heller! 😡 Gick till ett annat ställe och tänkte jag skulle äta en sista tortilla patata (kontanterna började sina och jag ville inte göra fler bankomatuttag) Tyvärr var tortillan varken varm eller god så jag får minnas de som var goda istället. Till exempel den lilla gratisbiten jag fick i Corcubión 😀
Gick och handlade frukost och matsäck till morgondagen. Kom på sen att frukostbuffé ingick på hotellet, attans, kunde ha sparat de pengarna. Gick förbi torget där en underbar gitarrist satt och spelade. Förra veckan hade jag och Andres suttit och lyssnat på honom och Andres köpte hans CD. Nu blev det mest en påminnelse om hur mycket trevligare det var när man hade sällskap, och hur ensam jag var och att alla jag kände hade åkt hem. Gnäll gnäll. Men det VAR inte kul att gå omkring och se alla glada som kramades och firade framkomsten med varandra. 😞
Gick tillbaka till hotellet men stod inte ut i vaniljrummet så jag gick ner till en innergård som var som en liten oas. Tror inte folk hade vågat gå ut där för det fanns andra innergårdar som var låsta och där man inte fick vara, bara titta genom glasdörrarna. När jag väl hade gått ut och satt mig där i solen vågade sig många andra gäster ut där.
Många långa gångar
Innergården som snart fylldes med solande pilgrimer efter jag hade vågat mig ut 😊
Bestämde mig för att kolla var bussen till flyget skulle gå imorgon bitti (ja jag hade tråkigt…) Tur var det, för på hotellet sa de 6-7 minuters gångväg (lite mer blev det) och jag gick fel i de förvirrande gatorna så hade det varit morgon hade jag nog haft panik. Dessutom tog det en stund att hitta busshållplatsen på torget Praza Galicia. Jaha, vad skulle jag nu hitta på? Ville inte gå hem till vaniljdoften, hade fortfarande huvudvärk. Köpte lite mer presenter och kort. Till slut pallrade jag mig hem och tog med en kopp te till rummet, bloggade lite och läste ut min bok. Kände att det nog var ett bevis på att det nu var dags att åka hem när jag blev så uttråkad i en så fin stad som Santiago. Brukar inte ha problem att roa mig när jag är själv, men nu var jag bara less och självömkande. Kände också en fysisk rastlöshet, hade svårt att vara stilla och kroppen ville nog ha mer ansträngning än vad den fick de sista dagarna. Ja förutom den dagen jag gick till Muxia, förstås. Brukar inte heller ha problem att ta det lugnt och bara läsa en bok, men nu var det som det kröp i kroppen.
Solnedgång från mitt minimala fönster