Dag 2 Roncevalles – Zubiri. 22 km

Efter att ha fått ett brutalt uppvaknande av den spanske camino-nazin packade vi ihop och kom iväg nån gång efter 7. Får tillbaka minnen från unga dar då man backpackade och levde i ryggsäck. Tycker det är rätt jobbigt med just ryggsäcken. Varför kommer man alltid på att man vill ha det som är längst ner och varför blir det så oorganiserat och rörigt? 😕
 

Ganska långt kvar…

Första 3 km var en barnlek jämfört med gårdagen. Gick med Umeborna, Andres och Cynthia. Blev förvånade när vi så snabbt kom fram till byn där vi planerat äta frukost. Efter frukost tappade vi bort Umeborna som gick iväg före oss och sen har vi tyvärr inte sett dem igen. Men Caminon är lång. Cynthia halkade även idag efter, men kom ikapp när vi fikade sen har vi inte sett henne mer heller. 

Idag var det också väldigt backigt, men lite mindre brutalt än igår. Men det var väldigt lerigt även om vi hade väldigt tur med vädret. Inget regn på hela dagen, men förmodligen hade gårdagens regn gjort det lerigt. Benen var förvånansvärt ok efter gårdagens pärs. Men oj va jobbiga backarna var. 

 Det var lite mer tecken på civilisation idag och vi gick igenom ett par småbyar i bergen. 

När vi såg en skylt att det var 3 km kvar var vi jättetrötta och dessa 3 tog aldrig slut. Kändes som vi gick och gick och aldrig kom fram. Stor skillnad mot de 3 km imorse…

Men det var så skönt att vandra in i byn tidig eftermiddag och inte stappla in på kvällen. Fick ändå nästan de sista sängarna på ett litet härbärge med bara 12 platser. Det bästa var att hospitalieran (föreståndaren) tog hand om vår tvätt och tvättade och tumlade. Eftersom vi var 4 som delade blev det €1.50 var och det betalade jag gladeligen. Andra, präktigare pilgrimer, stod och skrubbade sina strumpor och annat i vasken, men det slipper jag gärna om det är möjligt.   

 Kängorna var täckta med lera men de fick vi skrubba själva.

Det blev en tystare natt än igår, tack och lov, men hade ändå svårt att sova. Men det var bara att gå upp och ge sig ut igen nästa dag.