Dag 1 – Saint Jean Pied de Port – Roncevalles: 25 MYCKET tuffa km

Tog första tåget från Bayonne till SJPP. Mötte ett jättetrevligt par från Umeå på tåget.

Kom fram till den vackra staden efter en timmes resa in i Pyrenéerna. Direkt blev det ett litet lämmeltåg med pilgrimer som ilade mot pilgrimskontoret. Hade tänkt att ev stanna en natt i SJPP för det är em mysig stad, men när de sa att vädret skulle bli sämre dagen efter bestämde jag mig för att börja gå samma dag trots att det är den tuffaste etappen och det är bättre att börja så tidigt som möjligt. Det kändes som alla sprang iväg och jag blev stressad för jag var tvungen att handla först och det tog en stund.

Pilgrimssnäcka och pilgrimspass är fixat. (Här ser man också första dagens tuffa marsch i profil)

Marscherade raskt ut ur den fina staden (synd).

Regnet hade nu övergått i solsken. Den raska takten avtog snabbt för det började direkt med brutala backar. Oj, hur ska det här bli, tänkte jag. Tur att jag inte visste… Såg en amerikansk äldre herre som hade nästan däckat redan efter några 100 meter och blev omhändertagen av en annan pilgrim.

Gick nog 1 1/2 timme eller mer och såg bara 2 pilgrimer på cykel och 2 tyska äldre damer som pausade och blev helt förskräckta att jag skulle gå hela vägen till Roncevalles på en gång. Hade inte mycket val för de två härbärgena som låg efter 7 och 8 km var fullbokade och efter det fanns det ingen civilisation. Blev lite nervös när de tittade på klockan och tyckte jag var sent ute. Gick en stund till och kände mig ensam. Satte mig och pausade ett tag och då dök det upp tre pilgrimer som jag slog följe med. Oj va mycket trevligare det blev.

Cynthia från Taiwan, jag, Andres från Estland.

Här vet vi som tur är inte vad som väntar och är fortfarande glada trots den jobbiga stigningen.

Vanessa från Colorado var den enda som hade lyckats boka en säng efter 8 tuffa km. Det var rätt jobbigt att ta farväl och veta att vi hade minst 6 timmars jobbig vandring framför oss. Eftersom vi var så sena hoppade vi lunch och fortsatte direkt. Dessutom hade Vanessa och jag verkligen klickat direkt så jag hoppas jag träffar henne igen.

Vägen fortsatte uppåt uppåt och det var otroligt vackert men väldigt jobbigt. Andres och jag gick ganska mycket fortare än Cynthia så vi väntade in henne flera gånger. Hade en liten picknick på våra snacks hemifrån och fick smaka estländskt choklad och taiwanesiskt snacks. Gick vidare och Cynthia kom mer och mer efter. Vi kollade bakåt nedför berget då och då för att se att hon var med.

Efter halva vägen var det slut på det vackra vädret och det började regna och blåsa. (Här blev det inte mer fotografering så jag har inga bilder från eländet) Till slut såg vi inte Cynthia mer och det kändes inte så bra, men vi kunde inte vänta på henne heller i fruktansvärd storm och regn. Det ändrar sig verkligen fort i bergen. Vi sa båda att vi var så glada att vi inte gick själva för det hade varit fruktansvärt tufft att gå däruppe själv. När vi hade gått några timmar i detta elände såg vi en liten träskjul. En man kom ut och jag trodde nästan det var räddningsstyrka som skickats ut 😊 Ni kan gå in sa han och det gjorde vi. Här blåste det iskalla orkanvindar. Det visade sig vara ett par från Brasilien och de var så glada att vi kom och när vi sa att vi skulle gå vidare direkt tog se snabbt på ryggsäckarna och hängde på. När vi äntligen nådde den högsta punkten jublade vi. Här fanns det två vägar att välja på enligt kartan och på kontoret hade de kryssat över den ena för den var för farlig. Jag var helt säker på att vi skulle till höger som kartan sa, men den vägen var så otydligt markerad och Luis, brasilianaren var övertygad om att hans GPS visade rätt. Eftersom det blev lite tre mot en gav jag mig, vilket snart visade sig vara dumt. Det var 5-6 km nerför en hal och lerig väg som stundtals var väldigt brant och full av stenar.

Efter 9 timmars brutal vandring stapplade vi, yra av trötthet och hunger in i lilla byn Roncevalles kl 19 och fick vars en säng i ett rum där våningssängarna stod så tätt två och två att det blev som dubbelsängar. Var för trött för att bry mig om vem som jag skulle dela säng med. Efter en underbar varm dusch var det dags för den första Pilgrimsmenyn. Då dök äntligen Cynthia upp helt färdig och vi nästan skrek av glädje. Vi hade varit så oroliga hela den hemska sista delen och vi sa till värdarna om henne men de verkade inte bry sig.

Träffade på Umeå-paret på restaurangen och delade bord med dem, Andres och en nästan sovande stackars Cynthia. Åt en god middag med fantastiskt vin för €10. Nu ville vi verkligen sova. Tyvärr hade vi en hemsk spanjor i samma rum som pladdrade högt och struntade totalt i att det skulle vara tyst kl 22. Ingen vågade tydligen säga till honom men kl 22.30 ruttnade jag och klev upp och väste: senor, por favor, quiero dormir! Han ursäktade sig men efter en stund började han igen. När de äntligen släckte ljuset tog en fransman på sig en pannlampa som var rena strålkastaren och började läsa 😡 Tur att man hade sovmask, men öronpropparna hjälpte tyvärr inte mot snarksymfonin som satte igång sen. Sov inte många minuter och kl 6.15 steg camino-nazin upp, tände ljuset och skrek pelegrinos så man trodde men hamnat i armén. 😡😡😡 Hoppas verkligen man slipper honom i fortsättningen. Stackars Andres låg kloss intill honom och tydligen var det hans 5:e camino vilket var så viktigt att han tvingade någon att översätta eftersom Andres inte kan spanska, och han tyckte alla andra var helt okunniga och nybörjare

En händelserik och fruktansvärt tuff första dag, men oj va vi var stolta när vi tagit oss igenom den. Man kan inte föreställa sig hur hemskt det var där uppe på berget om man inte var där.