Onsdag 25/5
Somnade sent igår, men sov som en stock hela natten och var djupt inne i en dröm när klockan ringde. Annars brukar man vara rätt redo att stiga upp tidigt, men jag var väl extra trött. Konstaterade att det var uppehåll ute och det därför skulle bli vandring hela långa vägen idag. Hade ju bestämt igår att om det fortfarande var tropiska skyfall ute skulle jag ta bussen första milen och gå resten. Men det kändes faktiskt skönt att det inte blev så, även om jag är ganska trött på vandringen just nu.
Tyvärr var inte frukosten förrän klockan 7, hade velat vara iväg då eftersom det skulle bli lång vandring idag. Men det ingick ju i priset och dessutom hade sen oran lovat mig glutenfritt så det ville jag inte missa.
Packade ihop allt och kom ner till en underbar frukostbuffé. Nästan som på svenska hotell 😊 Bästa hittills på denna resa. På ett bord vid sidan om låg mitt glutenfria. Åt allt vad jag orkade och var fräck och snodde med mig en banan och ett paket ”pain au chocolat” (vet inte vad man kan kalla dem på svenska, chokladbröd?)
”Min egen hörna” 😊
Hade kollat ut att det fanns ställen att stanna på och vila och fika med efter 13 och sen 8 km. Sen blev sista etappen 12 km, perfekt.
Morgondimma igen
När jag hade kommit en bit ut ur staden träffade jag på Robert och Sylvia från Tyskland. Träffade dem första gången på det mysiga härbärget i Hontanas vid den trevliga pilgrimsmiddagen, men sen såg jag inte dem på ett tag förrän jag börjat gå med Eileen.
Robert klev iväg med sina långa ben och fick vänta på oss kortisar
Vi gick tillsammans en två timmar ca. De hade tagit sabbatsår och skulle efter caminon till Sydostasien och Nya Zeeland. Blev rätt avis… När det började regna sa jag hejdå och ökade på stegen för nu var jag fikasugen. Regnet slutade skönt nog rätt fort.
Jag ser ut som en sköldpadda med regnskyddet på ryggsäcken.
Nu gick skogsvägen över i asfaltväg ett tag. Sen skulle vi in på skogsvägen igen men de pilgrimer jag såg framför mig gick av nån anledning rakt fram på bilvägen. Ett par andra stod och diskuterade och kollade på någons GPS. Tydligen var där en varningstriangel på den vägen. Gick rakt fram som alla andra. Här hade inte min guidebok kunnat hjälpa till, men å andra sidan tror jag de hade stängt vägen med skylt om det hade varit livsfarligt.
Äntligen fika! Så gott med te, banan och mina chokladbröd. Brukar inte kunna få annat än tortilla patata på dessa stopp, och ibland inte ens det.
Fika i Vilaserio
Nästa sträcka var bara 8 km och nu gick jag på i rask takt. Var väldigt mätt på vandring, även om det var vackert. Ser verkligen fram emot att få se havet imorgon! Det känns som det är dags att sluta nu eftersom jag bara vill komma fram och inte njuter av vandringen som tidigare. Men jag vet att jag kommer att få tillbaka lusten till det när jag vilat ett tag, för jag älskar verkligen att gå/vandra.
Vattenfontänen i Cornado. Mycket godare vatten än det jag tog på härbärget
I den här lilla hålan med typ fem hus hade de en Husqvarna-filial 😳😊
Nu hade solen tittat fram och det var för varmt med regnjackan så den åkte av och jag fortsatte i kortärmat, härligt!
…och så lite kossor så klart 🙄
I byn Santa Marina blev det paus på ett mysigt café, Casa Pepe, som många nog missar för det ligger liten bit till vänster där caminon svänger till höger. Men värt att gå de extra meterna för de andra fiken ligger vid en trafikerad väg.
Casa Pepe
Drack Aquarius och åt m&m’s. Jaja, lite nyttigt i jordnötterna i alla fall. Och mörk choklad är ju lite nyttigt också. Fick energi i alla fall 😛
Hade planerat lyssna på musik den sista etappen på 11 km, men jag glömde bort det så jag behövde nog inte det.
Det var lite kallt nu i kortärmat, men jag gick fort och fick upp värmen.
Efter ett tag kom jag till en lite läskig by, tror det var Bon Xesus eller den efter som heter Gueima. Som vanligt var det väldigt tyst och öde, fast man såg lite kossor i stallen och några få människor som gick och påtade. Men det läskiga var att det var många lösa, stora hundar som låg överallt längs vägen. Tänkte först vänta in de två pilgrimer jag hade gått om för en stund sedan, men bestämde mig för att vara modig och gick försiktigt med blicken bort från varje hund för att inte provocera. Var väldigt lättad när jag kom ut på andra sidan byn utan ett bett i vaden.
Nu kunde man välja mellan två vägar. Båda gick över en stor kulle, men den ena gick ”lite mer över”. Valde den som gick ”lite mindre”…
På andra sidan var det plötsligt förvirrande vägmarkering. En äldre man kom förbi och visade att jag skulle gå asfaltsvägen ner, trots att skylten med ”Camino provisorio” pekade åt ett annat håll. Vad sjutton menar de med provisorisk?? ”Mas cortada” sa gubben och pekade på asfaltvägen igen. Eftersom jag just nu gillade ”mas cortada” så tog jag den. (Det dröjde hur som helst ändå inte länge innan den andra vägen förenades med denna). När jag gått en liten bit kom det ett gäng kossor mot mig, suck. Några av dem siktade verkligen mot mig. Vad gör de om man står kvar, går fram och nosar på en? Eller bara går rakt över en? Ville inte ta reda på det, utan retirerade snabbt bakom gubben som kom lite efter mig. Han berättade stolt att det var hans kossor och att han hade femtio stycken för mjölkproduktion. Vet inte om alla femtio var ute på promenad, men det kändes så innan jag tog farväl av den snälla gubben och gick vidare.
Börjar känna mig som Kurt Olsson (det var väl han som hade ko-skräck?) 😬
Här blev jag först väldigt överraskad, trodde det var havet jag såg och det skulle ju inre dyka upp förrän imorgon. Men det var en stor sjö, den första sjön jag sett på vandringen faktiskt.
Slog följe med en korean som jag gått om flera gånger de senaste dagarna men bara sagt Buen camino till. Han hade gått Camino Norte till Santiago och nu på väg till Finisterre. Jag sa att jag var lite sugen på att gå den vägen nästa gång för jag har hört att den är väldigt vacker. Det är den, bekräftade han, men väldigt tuff med berg. Men det blir inga problem för dig för du är så stark, sa han 😀 Detta var hans tredje camino. Han hade gjort en varje år sen och börjat med Camino Frances och sen Camino Portugal och nu alltså El Norte. Trots att jag just nu som sagt är rätt trött på det blev jag sugen när han berättade.. Man är väl rätt galen, antar jag… 😛
Till slut började jag frysa och fick säga hejdå och öka takten igen för att få upp värmen. Det blev rena ”power walken” nu för nu hägrade verkligen dusch, mat och säng.
När det bara var några kilometrar kvar började det ösregna men jag orkade inte dra fram jackan utan ilade bara vidare. Som vanligt var de sista kilometrarna väldigt långa…
Härbärget Ponte Olveira i byn med samma namn, var alldeles nyinrett i ett gammalt kommunhus. Det var verkligen fint och mysigt med fräsch dusch i badrum som man var själv i och inte ett med flera duschar. Gjorde inte om misstaget från igår med att vänta med maten. Fast det verkade mer flexibelt här och inte några tider de hade stängt köket.
Det enda negativa var att de inte hade wi-fi på rummet. Tog med mig en kopp te och satte mig i soffan i wi-fi-hörnan. Höll på att då krupp för det tog över två timmar att ladda upp foton och ett redan färdigskrivet inlägg. Men vad gör man inte för er därhemma 😀
När jag äntligen var klar gick jag till rummet och la mig och läste om morgondagens etapp och tröståt godis så jag sen mådde illa och kastade det som var kvar. 😝
Var glad att jag kunnat vandra hela etappen idag och att det känts bättre än igår, trots att det var mycket längre. Hade tack och lov inte lika ont i högerfoten idag, men som alltid efter dagens vandring hade jag en sprängande värk i fötterna på kvällen när jag låg ner. Men som sagt, det gick förvånansvärt lätt med tanke på att det enligt guideboken var ”a VERY long stage with 67% on hard road”. Det var också ganska monotont och inte direkt några intressanta sevärdheter längs vägen.
Det underlättar för mig när det är möjligt att dela in det i etapper/delmål i förväg så har man små pauser att se fram emot under vägen.
Ligger lite efter med inläggen just nu. Ska försöka publicera mer än ett om dagen nu i helgen så jag kommer ifatt.