Dag 11: Belorado – Villafranca Montes de Oca, 13 km

Lördag 30/4

Inatt sov jag faktiskt ganska ok, trots våningssängarna stod packade som sardiner och det fanns minst 2 snarkare bland alla 16 pilgrimer. Den värste låg såklart nära mig. Men vi hade vår våningssäng mot väggen i alla fall så man hade bara grannar på ett håll.

Det har varit en seg dag idag. Varken Andres eller jag kände riktigt för att vandra. Vi hade bestämt oss för att ta det lugnt på morgonen och sen vandra sakta och se om Karin och Bosse kunde komma ifatt. Vi visste att de nu vara var 10 km efter oss så det fanns en chans att vi kunde mötas idag om vi inte gick så långt, eller imorgon.

Åt samma frukost som middagen igår eftersom vi hade köpt för mycket. Kom iväg bland de sista från härbärget och traskade iväg. Medan vi gick samlades de mörka regnmolnen runt oss och vi hade faktiskt en riktig ring av moln runt oss och vi gick som i stormens öga där det var klart och regnfritt😮 Har aldrig varit med om liknande, det var märkligt. Men när vi kom till Tosantos och klev in på den lilla byns café började det stänka och sen kom regnet. När vi hade fikat klart och skulle gå vidare hade det slutat 😊

I Tosantos kan man gå en liten omväg upp till ett kapell som är uthugget i klipporna. Det verkar inte som det är många som gör det, vilket är synd för det är väl värt det. Vi var de enda där uppe just då. Tyvärr var det så klart stängt, jag hade verkligen velat gå in där.

 
Vi fortsatte genom några småbyar och kände oss mer och mer oinspirerade. Dessutom var det väldigt kallt, även om solen sken och det inte blåste så mycket. När vi kom fram till Villafranca Montes de Oca, efter bara 13 km, visste vi att vi var tvungna att fatta ett beslut om att stanna eller fortsätta ytterligare en mil till nästa ställe där det fanns härbärge. Vi satte oss på en bänk och ringde Karin och Bosse för att höra var de var och om de skulle kunna komma ifatt och fira valborgsmässoafton med oss. De var i Belorado då och sa att de inte visste om de skulle orka hela vägen. Vi bestämde oss ändå för att stanna och gick upp till vad som skulle visa sig vara ett helt fantastiskt ställe. Vi trodde vi hade gått fel när vi kom in i en lobby, men det visade sig vara kombinerat hotell och härbärge. Vi lyxade till det och tog den dyrare varianten på härbärget (€10 ist f 6…) med vanliga sängar i egna små bås. Underbart att slippa sitta böjd som en ostbåge i sin säng och slå huvudet i ovansängen. 😀 Och att kunna sprida ut sina saker i sitt eget lilla ”rum”!

Efter ett tag såg det ut så här…

Det är ett fd sjukhus för pilgrimer byggt 1377 som de gjort om. Synd att det är så kallt ute för här finns massor av mysiga små uteplatser man gärna hade suttit och njutit på. San Anton Abad heter det. Här finns restaurang och café också och jag har suttit en lång stund i den varma och mysiga lobbyn och druckit te och ätit godis. 😊

Duschar och toaletter är inte nåt speciellt, men där fanns varmt vatten så jag stod länge i duschen och ville inte gå ut ut båset. Dessutom måste man torka sig med den där superduper mikrofiberhandduken, usch! Känns som att torka sig med en handduk av mocka 😕😣
En parentes: vi delar bla sal med ett gäng MYCKET högljudda äldre herrar från den här delen av Europa och jag blev faktiskt lite chockad över att de springer omkring här i bara kalsonger hur som helst. Tror inte svenska män beter sig så. 😣🤔😬

Efter dusch gick vi ut för att se om Karin och Bosse skulle dyka upp, men det var så kallt att vi gick in i den varma lobbyn igen. Till vår stora glädje fick vi sms att de var på väg. Vi bokade det nästsista rummet åt dem på hotellet. Det visade sig sen när de kom att de varit trötta och inte hade tänkt gå vidare, men när vi ringde och peppade bestämde de sig att kämpa på 😊 (Vi hade även skickat sms där vi beskrev det fantastiska hotellet/härbärget för att locka hit dem 😊)

Nu vilar de välförtjänt på sitt rum och vi ska äta middag om några timmar. 😊
De senaste dagarna har vi sett väldigt många ”halta och lytta” pilgrimer längs vägen. I början var det mer stelhet och träningsvärk, men nu ser man folk som har riktigt ont. Mina knä och anklar är inte heller bra, men det funkar att vandra än så länge tack och lov. Knäna är värst när man har suttit, det är inte kul att resa sig. Anklarna fick jag ont i den dagen jag rusade fram, det är kängornas skaft som trycker på utsidan på knölarna och det strålar upp en bit på benet. Förhoppningsvis kommer dessa två lugna dagar att göra gott så det blir bättre. Är ändå glad att jag gjorde den snabba vandringen, inte bara för att jag kom ifatt min ”lillebror”, men också för att jag nu har haft den upplevelsen. Nu uppskattar jag ännu mer att ta det lugnare och stanna ofta, njuta av landskapet, fika etc.
Senare

Hade en mycket trevlig middag i den fina matsalen på hotellet. God pilgrimsmeny men jättegott vin. Ovan nämnda sydländska herrar blev ännu mer högljudda och det var skönt att inte vara ensam kvinna där… Inte första stället de betett sig så på fick jag veta. Sen gick vi upp till Bosses och Karins lyxiga rum och pratade en stund.

 


De är för söta… 😀

Ingången till härbärget

 Utsikt från härbärgets kök