Har stora problem med wi-fi nu, därav de lite sena inläggen
Tisdag 10/5Mötte upp med Andres kl 7 och började vandra ut ur León på ödsliga gator. Nästan bara pilgrimer uppe, trots att det var vardag.
Katedralen som vi tyvärr inte fick trevliga minnen ifrån
Det var så skoj att träffas igen och när vi sa hejdå för en vecka sedan trodde vi inte att vi skulle ses igen. Eftersom det händer otroligt mycket på en vecka på caminon hade vi mycket att babbla om när vi gick genom stan. Stannade och tog bilder vid Parador-hotellet och bad en man ta bilder när vi poserade som i filmen (the way, förstås) Han såg mycket konfunderad ut när vi vände ryggen mot honom 😄
Var är Martin Sheen??
När vi kommit förbi hotellet började en lång och ful vandring ut ur staden.
Hejdå León. Skönt att lämna dig
Tog nog en två timmar att komma ut på någon slags landsbygd. Tyvärr gick vi längs en bilväg den mesta tiden.
Trött på att gå nära bilväg
Massa storkbon ser man på Caminon. Här är 5 tror jag. Vi har dragit slutsatsen att de måste vara döva eftersom de bor vid kyrkklockor. Äggen måste vara tåliga för de lär hoppa omkring när det ringer…
Andres hade tänkt stanna i byn innan mig men hängde med ända till Hospital de Orbigo när jag sa att jag läst positivt om den byn. Och alla byar vi gick igenom innan dess var totalt charmlösa så det var ett bra val. Men det var nog inte så bra för mina fötter att gå så långt för de kändes INTE bra 😞 När vi äntligen kom fram och gick över den mytomspunna bron in i byn var jag helt förbi av trötthet och smärta.
Måtte vi vara framme nu!
Hade läst många positiva kommentarer om härbärget Casa Verde och så klart låg det längst bort en bit från ”centrum”. Jag gick som en zombie efter Andres som hade gps-karta och sa ett par gånger att vi kanske skulle strunta i det. Men åh va glad jag är att vi tog oss dit! Helt underbart ställe med supertrevliga och charmiga värdar & värdinna. Många pilgrimer stannar här en extra natt och vilar upp sig för det är så speciellt och mysigt. Efter en både skön och smärtsam dusch (aj aj när vattnet sköljde över de såriga hälarna), la jag mig i myshörnan med en kopp te och läste guideböcker och bloggade ett tag.
Efter ett tag kom folk ut och började spela på olika instrument som fanns där och sjunga lite allsång. Rätt mysigt att sitta och höra det även om det blev lite väl högt till slut. Rätt som det var kom en liten gråhårig hippie och sa att det var dags för yoga. Så gott som alla pilgrimer följde med ner i en sal där en gaskamin sprakade. Vi var så många att yogamattorna täckte hela golvet. Det blev ett 2 timmars yogapass som var väldigt olikt alla pass jag varit med om under alla år jag tränat yoga från och till. Stackars Andres som aldrig provat yoga undrade vad sjutton han hade gett sig in på. Första timmen var mest avslappning och en lååång session med ”ohm-mässande”. Det var en hel del trötta pilgrimer som somnade under avslappningen (och snarkade, ha ha). Det knäppaste och roligaste var på slutet då en av pilgrimerna tyckte vi skulle prova skrattyoga… Helt hysteriskt! Vi låg ner och cyklade /viftade med benen och skulle skratta så mycket vi kunde. Inte så svårt när några entusiastiska satte igång! En man i andra änden av rummet var så entusiastisk att jag vände mig och viskade ”el Ramón” (filmen igen) till Andres. ”Yes, we finally found him!” fick jag till svar. 😂😂😂😂
När vi kom tillbaka upp igen var det dukat och färdigt och vi åt en fantastiskt god middag lagad med mycket kärlek av hospitalieran. Så gott och olikt alla pilgrimsmenyer. Stämningen var också jättehärlig.
En miniversion av yogaläraren 😄
Somnade som en stock sen 😴