Dag 33 Pedrouzo – Santiago de Compostela, 20 km

Söndag 22/5
Klev upp tidigt och smög mig ut med alla saker och packade i trapphuset. Sen ner till allrummet för frukost, dvs en liten yoghurt och ett par babybel-ostar 😕. Fick som vanligt bli rejälare frukost efter ett tag. 
  Snipp, snapp, snut. Så var den (tyvärr rätt dåliga) guideboken slut…

Idag skulle alla komma i mål och det var en speciell, förväntansfull stämning i allrummet. Pratade lite med Leo och Layla, sen var jag först ut och iväg! 

  Redo! (Fast stavarna använder jag nästan aldrig nu, bara i nödfall)

Vädret var dimmigt, men det såg inte ut att bli mer regn just då i alla fall. På gatorna i byn kom det pilgrimer från olika håll och härbärgen och strålade samman på caminon. Efter ett tag tunnades det ut och jag gick ganska ensam igen. Gick i skogen och tänkte att nu vill jag bara ha det överstökat, vill bara komma fram. Kände inte att jag njöt av vandringen utan jag skulle bara i mål och pinnade på snabbt och passerade pilgrimer då och då. 

   
  
  
Efter ca en timme kom jag fram till ett café där de flesta verkade stanna, men jag ville inte riktigt stanna än och bestämde mig för att vänta till nästa ställe. Ett mycket dumt beslut skulle det visa sig…
Gick och gick och inget tecken på något café och jag blev allt hungrigare och vad värre var, allt nödigare.. 😳 Till slut gick det inte längre utan jag fick kasta mig in på en stig ner till en träddunge som tursamt nog dök upp. Hu va pinsamt om jag hade varit nånstans där det inte fanns träd och buskar… 😬 Var ju vid flygplatsen nu och började närma mig mer bebyggelse. Och det började dessutom bli fler pilgrimer i sikte. 

Men det var bra mycket längre till byn Lavacolla än vad guideboken skrev😠 Var rejält hungrig när jag kom dit och äntligen hittade ett café. Precis när jag beställde dök Eileen upp. Trodde hon var långt före. Men hon sa att hon var krasslig och hade feber och gick sakta idag (yeah, right!) Det blev lite pinsamt med tanke på de senaste dagarnas händelser men jag orkade inte bry mig. Åt en underbart god ost- och skinkomelett, en av de godaste på caminon. En vanlig, inte en tjock spansk tortillavariant. Vi gick ut tillsammans men Eileen sprang iväg direkt som vanligt och så var det med det. Och jag gick verkligen inte sakta. Men skönt att inte gå tillsammans. 

  
  
De här pilgrimerna med de här ekipagen kan inte ha gått över de besvärliga vägarna. Tyvärr skyms den ena på bilden, men han drar son vagn efter sig 😳🙄

Gick i evigheter tills jag kom till Monte Gozo. Letade efter statyn och utsikten mot Santiago som man ser i filmen the Way, men konstigt nog var det ett annat fult monument och ingen utsikt mot katedralen. Undrar var de gömt den statyn för jag såg sen på vykort att den ska finnas där. 

  Så här ser de nya pilgrimerna ut 😆 Ok, kanske inte riktigt, men man känner sig bra sliten bredvid många av dem … 

Efter Monte Gozo var det lååååång transportsträcka genom förorten in till stan. Satte på mig lurar och lyssnade på musik för att stå ut. Blev känslosam och gick återigen och grät lite. 

  På väg in!

Ju längre in i stan man kom desto fler pilgrimer blev det. Orkade inte säga Buen Camino mer utan bara gick i min egen värld. När jag närmade mig centrum stängde jag musiken igen för att vara närvarande i stunden. Nu var det riktigt lämmeltåg med pilgrimer, de flesta med ”dagryggsäck”, det såg ut som ett demonstrationståg eller nåt. Till slut kände jag att nu får väl för böveln den där katedralen dyka upp för jag orkar inte mer! Sprang förbi italienskan och ville inte prata men hon ropade efter mig. Jag bara vinkade att jag ville vidare. Så äntligen kom man fram, men på baksidan!? Till slut hittade jag runt och kom fram till det berömda torget där St Jacob (Santiago) står och blickar ner från katedralens torn på alla hundratals pilgrimer som kommer varje dag. Då gick luften ur mig. Vilket anti-klimax! Jaha, det var det, inte kändes det nåt speciellt. Hörde hur någon ropade på mig och det var Peder, en dansk som jag pratat med i nån by för länge sedan. Han hade kommit någon dag innan och känt precis likadant. Skönt att ha någon att diskutera med. Han fotade mig lite och sen gick jag runt lite och försökte känna mig upprymd bland alla pilgrimer som tjoade och ropade ut sin glädje, eller bara satt ner tysta och njöt (?) av stunden. Till slut gav jag upp och gick bort mot pilgrimscentret för att få min Compostela. Hade hört att man vissa tider kunde få stå i kö upp till 2 timmar. Hamnade bakom 3 kvinnor från Litauen som var med i ”pilgrimsskaran” de första veckorna, men som jag inte sett på jättelänge. Kul. Stod i kö i 1 tim 15 min och det var inte kul för mina trötta fötter. 😣 Men om jag nu skulle ha det där pappret så ville jag att det skulle stå rätt datum på det och ville inte vänta till morgondagen. 

  Så här skrev jag på Facebook på kvällen: 

Framme! 800 km. 33 dagar. 1 miljon steg enligt någon som räknat (2 för mig som inte har så långa ben) Vänskap. Glädje. Skratt. Förståelse. Gråt. Ensamhet. Kamp. Smärta. Ilska. Sorg. Gemenskap. Förundran. Tacksamhet. Ångest. Frid. 

Och om två dagar går jag vidare ytterligare 100km mot Finisterre, världens ände, sen kommer jag ju inte längre 😊

  Fått min Compostela!

Gick tillbaka till katedralen igen och då ringde Andres som varit på pilgrimsmässan precis. (Han kom hit igår) Väntade på att han skulle komma dit och träffade då på fler kändisar som hade kommit idag. Började bli lite gladare nu. 

  Lite glad i alla fall!

Till slut dök Andres upp och det var återigen ett kärt återseende av min Caminobror. Stod och babblade ett tag och skulle sen posera tillsammans för foto framför katedralen. Då smög Leo och Layla upp bakom oss 😄 Fler kära återseenden. Och mer poserande framför katedralen. 

  Leo och Layla har dykt upp bakom oss och killen vi bad fota oss fortsätter att fota utan att vi vet om det 😀

  Ett ”riktigt” foto till slut

  Och så på mig och brorsan 

Till slut gick vi iväg till det enorma härbärget Seminario Minor där vi båda hade bokat oss ovetande om varandra. Det visade sig att många kändisar hade bokat sig där. Det låg lite utanför gamla stan, på en kulle i ett ombyggt gammalt kloster. Det var då stort att jag gick och gick och trodde aldrig jag skulle komma fram till mitt rum. Hade bokat rum för 2 nätter för otroliga €13 per natt. Visst, det var spartanskt med toalett och dusch i korridoren, men ändå. Kändes verkligen som en cell för nunnor med den enkla sängen och korset över sängen. 😊 Men jag orkade inte bo i sovsal, och i detta fallet vore det ju bara korkat när säng i sovsal kostade €10. 

  
  Tappade räkningen på hur många korridorer jag fick gå igenom för att komma till mitt rum…  Min cell 😊

Tog en dusch och gick sen till gamla stan igen. Var nu vrålhungrig. Åt en god pilgrimsmeny och drack vin och firade 😊

  
Promenerade omkring på gatorna och såg flera kända ansikten bland massorna, bland annat Luther, amerikanen jag ”sprang” en dagsetapp med för länge sen. Så kul att få säga hejdå till honom. Han var på väg till bussen för att åka till flygplatsen och sen hem. Åt glass i solen och gick sen till pilgrimscentret igen för att hämta lite information om Camino de Finisterre/Muxia som jag ska ge mig ut på på tisdag 😛 Den tar dock bara några dagar, tack och lov. Men det blir nog ändå en utmaning att ladda om igen. Gick en runda i katedralen och några andra pampiga kyrkor och tog oss sedan hem till vårt kloster på kullen. 

Bloggade lite om vandringen för två dagar sen (har legat två dagar efter länge nu..) 
Har fortfarande inte fattat att jag är framme och att det är över nu (förutom lilla caminon till havet och min semester där) Hoppas jag känner lite mer om ett tag när jag hunnit smälta det och fundera lite. Och att jag då får känna den där stoltheten som jag har så svårt att känna! 

Jag kommer att fortsätta blogga hela vägen till Finisterre/Muxia, så fortsätt gärna följa mig om ni vill och orkar 😊