Dag 24: Rabanal del Camino – El Acebo, 17 km

Fredag 13/5

Sov jättegott inatt, men drömde mycket och vaknade till ett par gånger. Gick upp tidigt och packade och plåstrade om fötterna.

Mötte Andres strax efter 7 och gick iväg i kylan. Men vi var såååå lyckliga att det inte regnade som igår, för det var inte kul. Hade på mig massa kläder: regnbyxor ovanpå vandringsbyxorna, dunjacka under regnjackan, vantar, buff över huvudet. Vi fick några minuter sol, sen blev det allt dimmigare.

Vägen var otroligt vacker men blev så småningom väldigt svårvandrad. Stenigt och blött. Hade plockat fram stavarna igen efter lång tid utan dem. Idag var de nödvändiga för att kunna testa var i blötan man kunde sätta foten utan att sjunka ner till anklarna eller längre. Förhoppningsvis avlastade de även mina hälar och tår lite, även om det inte kändes så just då. Som sagt, vilken tur vi inte vandrade här igår i ösregnet!

Har nog aldrig sett så mycket steniga vandringsvägar som här på Caminon. Är väldigt glad att jag har stabila kängor för annars hade man nog vrickat fötterna och även plågats av att stenarna skar in i fötterna. Dessutom hade man haft VÄLDIGT blöta fötter.

 De 6 km till Foncebadon gick inte fort i den besvärliga uppåtgående terrängen. Började bli rejält hungrig, men ville inte knapra på choklad och kex. Man märker skillnad när man inte har ätit ordentlig middag lite senare på kvällen, då blir det lite magert med banan och yoghurt innan man börjar.

Till slut dök i alla fall Foncebadon upp i dimman. Det är en gammal ödeby som tack vare senaste årens ökning av pilgrimer sakta har börjat vakna till liv igen. När tex Shirley MacLaine gick här i början av 2000-talet (tror jag) beskrev hon den här byn som totalt övergiven, men full av aggressiva vildhundar som attackerade. Även Paolo Coehlo skrev liknande i sin bok och det var faktiskt en av anledningarna till att jag då la ner funderingarna på att gå, även om jag kände att det var något jag skulle göra en dag.

Och nu var jag här! Vädret var verkligen passande för denna ”spökby”, hu va ruggigt att gå här i dimman förbi ödehusen. Men inga hundar tack och lov! Hittade ett litet enkelt café och slank in där. De hade eld i öppna spisen, underbart! Åt en omelett och drack varm choklad, så gott!

  

Nu var det dags att ta sig ytterligare två km till Cruz de ferro. Vägen var fortsatt besvärlig men ville ändå gå den istället för bilvägen som många valde. Efter ett tag kom vi nära vägen och då dök plötsligt en mysko svartklädd pilgrim med läskigt flaxande svart cape upp. Ni måste gå härnere sa hon, det är mycket lättare. Vi sa att vi ändå ville gå på stigen. Sen försvann hon lika fort som hon kommit och vi viskade att det var en från onda sidan som ville fresta oss att ta den enkla vägen istället för den rätta vägen 😀😮

Så plötsligt var vi där, korset framträdde i dimman.

Blev lite känslosam och plockade fram min sten och läste mitt brev. Sen klättrade jag upp och la dit dem. Kändes konstigt. Ville knappt prata just då. Sen när det hade släppt och vi stod och skulle fotas framför korset så bröt solen plötsligt och helt oväntat fram och sken på oss några korta sekunder. Enda solen vi fick uppleva skina på oss idag, förutom de korta minuterna när vi startade. Tog det som ett tecken på att nu ska livet bli ljusare 😊 Vägen från korset var också helt annorlunda och mycket lättare att gå.

Kom fram till det märkliga härbärget i Manjarin. Hospitaleron ringde i en bjällra dom han gör till pilgrimer när det är dimma. Skulle dock INTE vilja sova där, hu va smutsigt och kallt!

Efter att ha nått dagens högsta punkt på 1515 m enligt guideboken började det gå neråt igen. Efter ett tag gick vi in på stigen igen och då blev det samma jobbiga stenterräng igen så de högre makterna ville kanske påminna om att livet ändå inte ständigt skulle bli lätt i fortsättningen, ha ha.
 
Åh nej, camino-nazin är tillbaka! 😳😬 Han har slängt sin docka!

  Nästan all snön hade regnat bort, tack och lov 

Taxi?? Här uppe??? Vi kan knappt komma fram till fots..

När vi äntligen började närma oss El Acebo frågade Andres om vi skulle stanna och äta där. Han hade inte förstått att jag faktiskt skulle stanna där och vi nu skulle skiljas åt igen. Började prata om allt vi hade upplevt tillsammans och tacka varandra och det märktes att vi nu tog farväl. 😢 Efter en sista lunch tillsammans gick han iväg och det var så klart jobbigt att bli lämnad ensam kvar. Förra gångerna var jag ju med Bosse och Karin. Dessutom såg jag brasilianarna ge sig iväg och de skulle också till Ponferrada. Det kändes verkligen sim jag blev lämnad ensam här uppe i bergen. Hade orkat gå till Ponferrada utan problem, det är bara de förbenade såriga hälarna som sätter stopp. 😠😢🙁

Gick upp till min sängplats och tog en dusch (inte så varm…) och gick sen ner till baren för att försöka komma ifatt på bloggen. Fick till min förtvivlan inte wi-fi att fungera så jag frågade en i personalen som sa att det var problem pga vädret här i bergen. 😖😖 Vad skulle jag nu göra hela eftermiddagen??? Var ju nästan ensam kvar nu när alla hade gått och ville verkligen blogga. Han såg nog min förtvivlan för han ringde ett samtal och vips, så funderade det kanonbra! Satt flera timmar och drack te och skrev och laddade upp foton.

Ser ändå lite fram emot att gå själv imorgon i min egen takt och fundera lite, men det hade varit trevligt att träffas när man kommer fram och prata lite och äta tillsammans och se på staden. De korta möten man har med folk längs vägen nu blir inte samma sak, även om det ofta blir trevliga samtal.

Imorgon bär det av ännu mer nedåt. Just nu är jag på 1200 möh och Ponferrada ligger på 600 möh. Har inte varit så ”långt nere” sedan Santo Domingo de Calzada för två veckor sedan den 28/4!! Tänk om det kunde bli lite varmare då!