Dag 26: Ponferrada – Villafranca del Bierzo, 25 km

Söndag 15/5
Mötte Eileen i trapphuset kl 7 och vi var glada att lämna det här boendet.


Vandrade iväg och jag insåg snabbt att jag råkat på ännu en som vandrar alldeles för snabbt för mig. Speciellt nu med trasiga hälar och blåsor på tår. Kämpade tappert i hennes takt en timme då vi hade stopp för andra frukost. Sa att jag inte kunde gå i hennes takt men då sa hon att hon skulle ta det lite lugnare.


Te- och kaffestopp

Nu hade solen kommit fram och det var underbart väder. Fick ta av jackan som hade behövts vid starten.

När vi skulle gå ut ur en by gick vi och pratade och kollade inte efter de gula pilarna. Efter ett tag frågade jag Eileen om hon sett någon men hon sa att det måste vara rätt. Då hörde vi plötsligt en röst långt ifrån på andra sidan en idrottsplats. En liiiiiten tant ropade och viftade förtvivlat. Vi gick tillbaka och det visade sig att vi var på väg åt fullständigt fel håll. Vilken liten ängel! Stackarn hade jätteproblem med andningen också så det måste ha kostat på ordentligt att ropa sådär. Hon följde oss en bit till den rätta vägen. Så gulligt. Vi blev jätterörda.


Passerade genom en mysig by som hette Cacabelos. Hamnade plötsligt bakom en liten vandrande orkester med säckpipor och trummor. Pampigt när det ekade bland husen. Solen sken och vi dansade leende framåt längs de trånga mysiga gatorna. 😀

Största storkboet jag sett!!!

Det var så härligt att kunna vandra i kortärmat igen efter de senaste dagarnas kyla. Det blev riktigt svettigt när vi gick uppåt in i underbart vackert landskap med vinodlingar så långt ögat nådde.

Fick torka strumporna på ryggan för de var så klart inte torra efter att ha hängt i ett kallt hotellrum 😕


När jag för ovanlighetens skull gick en bit framför Eileen (hon behövde göra ett nödstopp, ha ha) stötte jag plötsligt på en man som satt och vilade och hade tagit av sig sitt protesben. Vi började prata och han presenterade sig som Matthew från Colorado. Eileen dök också upp och pratade lite och sen gick vi alla tre tillsammans den sista lilla biten till Villafranca de Bierzo. Då gick det av förklarliga skäl lite långsammare, vilket jag (och mina fötter) tyckte var väldigt skönt.


Nästan framme i Villafranca del Bierzo

Matthew frågade om han fick följa med till vårt härbärge och det fick han självklart. Det visade sig ligga på andra sidan byn och eftersom det var jag som hade hittat det fick jag lite dåligt samvete när vi gick och gick. Men å andra sidan skulle vi få mycket kortare väg dagen efter ut ur byn 😊

Härbärget La Piedra var väldigt mysigt och fint precis som jag hade läst. Det var ett ungt spanskt par som hade renoverat och fixat till ett underbart stället. De hade bilder uppe från renoveringen och de hade verkligen gjort det från grunden. Huset var byggt mot bergväggen och på första våningen i receptionen/fikarummet stack det ut en stor klippa från väggen. En gullig golden retriever låg och snusade innanför dörren i solen. Eileen och jag fick välja rum längst upp på tredje våningen och vi fick vars ett stort rum med stor säng för €24. Härbärget var fräscht, rent och trevligt. Rekommenderas varmt!

Duschade och lämnade ner en stor hög tvätt med nästan alla mina kläder. För €5 både tvättade och torkade de det till en. Underbart och värt varenda öre, eller cent snarare.
Tog en promenad i det fina vädret tillbaka in till centrum och satte oss på en uteservering (under parasoll.. Nu var det plötsligt för varmt i solen, häromdagen tvärtom) Åt en pilgrimsmeny som var riktigt god och de hade många valmöjligheter för varje rätt. Till efterrätt tog jag en rätt som bestod av ost och en mycket underlig ”fast sylt” som enligt Matthew var en specialitet här. Det skulle vara getost enligt honom, men det var det inte, men gott ändå. Lite mysko dock 😛


När vi hade ätit färdigt frågade jag Matthew hur han hade hamnat på el Camino och fick en lång otrolig historia berättad. (Eileen frågade honom om det var ok att skriva om det på nätet och det var det) Det är en lång historia, men jag tycker den är så rörande att jag ville berätta den här.

Han var alkoholist när han var i 30-årsåldern och fick en mycket ovanlig sjukdom som heter Valley Fever och som tydligen bara finns i sydvästra USA. Hos 1 % av de som får det sprids det vidare till lungor, skelettet (ankeln i Matthew’s fall), mm. När han låg på sjukhuset sa läkaren att han inte skulle överleva. Men det fanns en medicin, men läkaren hade använt den på 3 patienter och alla 3 dog inom 1 minut efter injektion av 1mg. Han kände att han ju ändå inte hade något val och tog risken. Direkt när de började injektionen fick han ett epileptiskt anfall och förlorade medvetandet. 4 timmar senare vaknade han med en sjuksköterska bredvid som satt och och höll hans hand och sa: du klarade det.

Som jag förstod det så var det då han valde att sluta dricka och nu hade han varit nykter i 33 år och caminon var ett sätt att fira att han levde och var nykter.

Han berättade en annan rörande historia från caminon från ett par veckor tillbaka. Han hade tänkt vandra längre den dagen men något fick honom att checka in på ett härbärge. Där träffade han en ung holländska. Hon frågade varför han var på caminon och han berättade om sin alkoholism. Hon blev tyst och gick ut. Efter ett tag kom hon tillbaka och berättade att hon var nykter sedan 9 månader men just den här dagen hade hon fått tankar på att dricka (det serveras så gott som alltid vin till maten överallt, så det är väldigt svårt att slippa undan att ha det omkring sig) Hon hade bett till Gud hela dagen att det skulle komma någon och hjälpa henne… Matthew pratade med henne och frågade om det fanns någon enda person som hon kunde ringa och berätta det för. Min mamma, sa hon till slut. Han sa till henne att göra det. Några dagar senare fick han ett meddelande att hon hade ringt sin mamma och att hon inte hade druckit.

Vid det här laget satt vi alla och grät så folk runt omkring undrade väl vad som stod på.

En otroligt inspirerande man! Förstår inte hur man kan ta sig fram över vissa partier här med protes, speciellt inte när det regnar och är lerigt! Och detta är hans andra camino! Han gjorde den första för tre år sedan efter 30 år i nykterhet.
När han hade berättat färdigt fick vi höra Eileens historia och hon hade också ett otroligt livsöde. Hon hade varit nere på samhällets botten sa hon, men varit nykter och drogfri i 32 år nu. Alla hennes syskon verkade ha antingen varit eller var fortfarande beroende. De var läkare, börsmäklare på Wall street etc så inga hemlösa precis. En syster, som också var beroende, hade dött när hon var 22 och blev påkörd av två unga fulla killar som sen inte fick något straff för de hade föräldrar med makt.
Vilka människor!! Kände mig så priviligierad att få ta del av dessa människoöden.
Efter dessa intressanta och känslosamma timmar promenerade vi sakta hemåt.



Blev överlycklig när jag äntligen hittade ett öppet apotek och kunde handla mer till mina stackars fossingar. Blåsan på min tå hade spruckit och nu var tån knallsvart längst ut. Vi tyckte alla den såg hemsk ut och jag började bli lite skraj för infektion, både där och i de såriga hälarna. Eileen och Matthew fick mig att köpa en tub med orange gel som även tjejen på apoteket rekommenderade. Hade även fått fula värmeutslag på vristen. Kom på att jag ska prova gå med bara de tunna strumporna imorgon. All ”vaddering” på hälarna gör ju så klart att fötterna blir minst en storlek större. Inte konstigt det trycker på den längsta tån och på hälarna, speciellt när fötterna svullnar efter ett tag.
Satt i soffan på härbärget där det fanns wi-fi tillsammans med andra cybernördar och bloggade innan det som vanligt blev tidigt sänggående.


Min mysiga färgglada säng

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

1 svar på Dag 26: Ponferrada – Villafranca del Bierzo, 25 km

  1. Anna skriver:

    Håller tummarna att det fina vädret håller i sig. Hoppas dina såriga fötter får möjlighet att vila i sandaler snart.👣
    Kram😎

Kommentarer är stängda.