Måndag 16/5
Guideboken börjar bli väldigt tunn nu…
Åt frukost på det mysiga härbärget eftersom det ingick i priset för rummet. Och för andra gången denna resa fanns det glutenfritt bröd som de plockade fram till mig! 😀😀 ingen höjdarfrukost med mackor och marmelad, men trevligt att det fanns något i alla fall. När vi skulle gå fick jag med mig resten av brödet för de kunde ändå inte spara förpackningen. 😊
Hade bara ett par strumpor idag, de tunna innerstrumporna, och det var en fröjd att gå. Ja i alla fall jämfört med de senaste plågsamma dagarna. Kände fortfarande av när jag kom emot hälar och tår, men som sagt, ren fröjd ändå. Så glad att jag kom på att ta bort de tjocka ytterstrumporna! Att jag inte kommit på tidigare att fötterna ökar i storlek med alla lager kompresser. 🙄
Idag skulle det gå uppför hela dagen, från 600 möh till 1200. Vädret var även idag soligt och fint. Det kändes att det skulle bli en varm och svettig dag, speciellt de sista 6 km som skulle bli de brantaste. Höll Eileens snabba takt när vi gick iväg och kom snart ifatt en trevlig irländska som vi fortsatte gå med. Hon var den andra irländaren jag mött från Tipererey, eller hur det nu stavas. Kunde faktiskt hålla mig från att sjunga it’s a long way to.. den här gången också 😀 (Undrar hur trötta de är på den sången?)
När vi hade gått en bra bit skulle jag ta upp dagens urrivna guideboksidor ur byxfickan där jag brukar ha dem. Åh nej! Istället hade jag nyckeln till rummet på härbärget där. F** också! Jag gick inte tillbaka! Det fick bli posten istället beslutade jag.
Vi kom snabbt till Trabadelo och tog en fika där. Ingen andra frukost idag efter alla mackor. 😊
Efter Trabadelo stack Eileen iväg men Breeda och jag tog det lugnare och njöt av vägen som var vacker trots att vi gick på bilvägen. I Vega de Valcarce var det dags för ännu en fika. Passade på att lufta fötterna. Gick och handlade ost och torkat kött för att göra sandwichar med mitt bröd och ha picknick.
Inga tjocka sockor idag 😊
Fortsatte på mindre väg som så småningom blev stenig stig. Gick fortfarande med Breeda eftersom Eileen har fruktansvärt bråttom när hon vandrar. Ingen slår henne i hastighet och hon ser väl heller inte mycket av de fina omgivningarna. 🙄
Nu var det riktigt brant och vi gick förbi en del trötta vandrare som gick väldigt sakta trots att nästan ingen av dem hade sina stora ryggsäckar utan bara små ”dagryggsäckar”. Allt fler vi möter skickar sina stora packningar med bil nu. Eileen och jag fick kommentarer om att vi hade så stor packning i denna svåra terräng. (Breeda skickade också sin). I byn La Faba stannade Eileen och jag och hade picknick medan Breeda fortsatte till vårt slutmål.
På sista biten träffade vi på en riktigt konstig läskig fransman/amerikanare. Först hade Eileen träffat honom och sen ilat vidare, sen kom jag och jag tyckte det först var lite skoj att prata franska men sen märkte jag hur konstig han var och sa hejdå och ökade takten. Då sa han att han också skulle öka takten och gå med mig. Jag ökade lite till och sa att jag skulle gå ifatt min väninna längre fram. Han var tack och lov inte i lika bra form som jag och kunde inte hänga med men fortsatte ropa efter mig och försökte konversera. Det är svårt att förklara i en blogg hur läskig han var och vilken konstig konversation vi hade. 😬
När jag närmade mig Laguna de Castilla blev vägen allt sämre och full med koskit och lera.
När jag kom till det första huset kom plötsligt en stor flock med enorma kossor mot mig på den smala vägen. Brukar inte vara rädd för kossor men dessa såg inte snälla ut och var som sagt INTE små. En liten spansk tant började ropa och jag fattade inte ett smack men hon visade att jag skulle klättra upp för en trappa och gå in genom en grind till henne. Följde snabbt hennes anvisningar och han precis in innan kossorna dundrade förbi. Puh! Tackade tanten från mitt bultande hjärta och hon visade mig mot en annan grind längre fram som jag gick ut genom. Ve och fasa! Den största tjur jag sett i mitt liv kommer nu rakt emot mig, med ring i nosen och allt. Vips så var jag innanför grinden hos tanten igen. Hon började skälla argt på tjejen som gick bakom tjuren och försökte få honom gå nånstans. Huga! Det var en riktig brontotaurus! 😦😱 Synd att jag inte tog foto på honom, men hade fullt sjå att klara livhanken 😛
Tackade återigen tanten och gick försiktigt vidare på darriga ben. Där slapp man resa till Pamplona för att bli jagad av tjurar…
Undrade vad det var för bondhåla jag hamnat i, men kom tack och lov fram till ett fint härbärge med caféstolar med pilgrimer utanför i solen. Fick ett helt ok rum tillsammans, vilket senare på kvällen skulle visa sig vara ett bra val mot sovsalen… Men sovsalarna var annars fina och hade vanliga sängar och inte de vanliga våningssängarna, och det fanns bra med plats mellan dem. Ibland finns det knappt plats att röra sig, eller förvara sina prylar.
Såg till min lättnad när jag tog av bandaget att tån inte längre var svart utan mer lila. Hade frusit och svettats om vartannat på natten och legat och oroat mig för infektion. Men efter dagens vandring i ett par tunna strumpor var alla krämpor lite bättre i alla fall och inga tecken på infektion. Har ju till exempel läst Fyrfalks caminoblogg och hans historia vill man ju inte upprepa.
Efter dusch och tvätt var vi som vanligt som nya igen och gick ner för att sätta oss i solen och äta glass.
Blev inte glada när vi fick syn på den läbbiga fransmannen som satt och kedjerökte med en annan fransman som såg ut som en drogad lodis. Vi döpte dem till Creepy1 och Creepy2. Creepy1 hade sagt till mig att han skulle vidare när jag frågade honom om han skulle stanna i nästa by. Dum som jag var sa jag att vi skulle stanna. Nu satt han och lyssnade på vår konversation och kom med konstiga kommentarer då och då som vi ignorerade. Som sagt, svårt att förklara här varför han gav oss kalla kårar men Eileen var nästan övertygad om att han var en seriemördare. 😁
Många satt ute och njöt av solen, men vi kände att vi hade fått tillräckligt av den och gick upp och vilade ett par timmar. Låg och bloggade och kände den vanliga molande värken i fötterna.
När vi kom ner för mat stod en taxi utanför som kommit med många pilgrimers bagage. Det var inga problem att få honom att ta med sig rumsnyckeln jag ”stulit” tillbaka till härbärget. Så. Skönt.
Tidigt i säng som vanligt. Låg och skrev lite mer på ett blogginlägg och plötsligt blev det ett jädra liv ute i korridoren. Några rejält berusade tjejer levde rövare. Efter ett tag var jag nära att gå upp och ryta till, men då försvann de in nånstans och det räckte med öronproppar för att slippa höra dem. Fick veta av stackars Breeda nästa morgon att det var några irländska unga tjejer som hade dundrat in i sovsalen och ropat ”what? No party tonight?” Sen hade de hållit igång till på småtimmarna. Tur att man inte sov där för då hade man väl blivit stämplad som en caminobitch, för jag hade inte kunnat hålla käften.
