Onsdag 18/5
Sov inte bra i natt. Låg och funderade över vandringen idag. Hörde plötsligt en röst i mitt huvud som sa: ”Ta inte den långa vägen!” Bestämde mig för att ta den korta och lyssna på rösten. Hade inte lust att springa efter Eileen hela den vägen, speciellt inte som Andres skrev att den var rätt krävande. Ville ta det i min egen takt och stanna när jag ville och inte stressa. Funderade också över alla bokningar vi gjorde igår. Det känns inte riktigt som det är min camino jag går längre och det är mitt eget fel för det är bara jag själv som bestämmer.
Sömnen blev inte heller bättre av att det var minimalt med utrymme mellan min säng och ovansängen och att det var precis knallsvart i rummet. Cellskräck! 😬
Var alltså lite låg när det var dags att gå upp. Hade tryckt ner allt i ryggsäcken och bara tog den och sovsäcken och smög ut ur rummet. Gjorde iordning oss i köket/allrummet. Sa till Eileen att jag inte tänkte gå den långa rutten och hon kanske trodde jag ville hon skulle ändra sig också för hon sa direkt att hon skulle gå den långa. Helt ok för min del. Gick iväg vid 7-tiden och det var inga pilgrimer på vägen. Lite läskigt på en öde skogsväg, men vackert.
Först var det fint och klart men sen blev det fruktansvärt dimmigt. Såg bara ett par meter framför mig. Ännu läskigare nu. Det var så fuktigt i dimman att jag hade daggdroppar i ögonfransarna! Rätt vad det var dök en pilgrim tyst upp bakom mig. Oj va rädd jag blev!
Efter ca 9 km skulle man enligt guideboken komma till byn Furela där ”du kan få en avkopplande rast vid ett litet café där det finns goda mjuka kakor”. ???? Den byn var en lika öde håla som de två andra jag passerat och var det caféet skulle ha legat fattar jag inte. Nu började jag bli hungrig, nödig och irriterad på guideboken. Fick göra min första kisspaus i naturen på den här vandringen. Har klarat mig hittills trots timmar på vägen ibland utan civilisation. Men nu fick jag ge upp eftersom byskrället tydligen inte hade något café. Eftersom det var öde på vägen och väldigt dimmigt hoppade jag nödtorftigt in bakom en liten buske. Hade precis ställt mig upp och höll på att knäppa byxorna när en pilgrim dök upp som gubben i lådan ur dimman. Oups! Tur att han inte kom en halv minut tidigare. Oj, där kom en pilgrim till 😳😬
Passade på att trycka i mig några kex och lite vatten vid samma stopp. Gick vidare i en kvart och se där! En by! Ett café! Grrr 😒 Äntligen fick jag ordentlig frukost i byn Pintin efter nästan 3 timmars vandring i uppförsbacke. Precis när jag hade beställt ramlade det in pilgrimer på caféet. Tänk om alla dem kommit när jag hade min lilla paus… 😁
När jag mätt och belåten gick vidare igen klarnade det upp allt mer. Gick förbi ett vandrarhem som nog är väldigt mysigt på sommaren. Stor trädgård och hängmattor att vila i. Paloma y Lena hette stället och låg i San Mamed del Camino. Gick förbi en kvinna som vilade och hon fick väldig fart upp och började gå och prata med mig. Blev lite ställd, men det var ju trevligt med lite sällskap ett tag. När vi väl kom till Sarria gick vi upp till centrum och satte oss och tog en fika. När vi satt där kom Eileen flängande och var riktigt uppe i varv. Hon hade alltså sprungit den långa vägen nästan lika fort som jag vandrat den korta.. Och jag går inte sakta. Den långa vägen tar man för att besöka ett vackert gammalt kloster som ligger i dalen och ska vara mycket speciellt. Men eftersom hon kom dit en halvtimme innan de öppnade så hade hon inte tid att vänta utan sprang vidare… 😳
Italienskan ville gå vidare och frågade om jag ville med, men jag kände mig lite tvungen att stanna. Vi letade upp en livsmedelsaffär och sen var det bara att springa vidare. Blev arg på mig själv för att jag inte gick tillbaka upp i gamla stan från affären och tittade mer, men samtidigt var jag rätt trött och ville komma fram.
Fina mosaikplattor på trottoaren i Sarria
Rökelsekaret som jag förhoppningsvis ska få se svingas snart i katedralen i Santiago
Vägen till nästa by gick genom en fin ekskog. Gick i min egen takt.
Den här eken är nog gammal
I Barbadelo skulle vi bo på Casa de Carmen som låg utanför byn och uppför en backe.
Äntligen framme
Var rätt slut när vi äntligen kom dit och möttes av Carmen själv, en mycket underlig kvinna som påminde en hel del om John Cleese i pang i bygget. heter han väl?) Hon yrade omkring med våra pass och viftade med händerna och hojtade att vi inte hade någon reservation. Eileen höll på att gå i taket men då kom en lugn dam (som hette Anita 😊) och ordnade upp det hela och vi fick vårt rum. Rummet var trevligt men iskallt och duschen var en historia för sig. Det fanns två lägen: antingen kokhett vatten som skållade en, eller iskallt. Det var INTE roligt att duscha och tvätta håret i iskallt vatten. 😖
Efter duschen gick jag ner till Crazy Carmen och sa att rummet var kallt. Hon började ropa och hojta att det var det inte och sprang upp på rummet och ryckte upp dörren så Eileen väl fick hjärtslag. Men hon fräste på värmen i alla fall. Jag gick ut och satte mig i solen istället för där var varmare. Satt och åt mackor som jag hade fixat själv och fick raskt tre tiggande hundar runt mig. Satt och skrev lite på bloggen. Crazy Carmen och hennes gubbe (?) kom ut och skulle påta lite bland blommorna. En stackars tjej som satt vid ett bord och skrev höll på att trilla av stolen när Carmen trängde sig mellan bordet och tjejen.. Hon reste sig och gick förvånad därifrån. När den galna kvinnan hade påtat färdigt just där gick hon vidare och började skvätta med en trasa i vattenfontänen så det stackars australiensiska paret som satt där flydde skräckslaget för att inte bli duschade. Hon var heltokig och ett tag flaxade hon bara omkring i lilla hallen/receptionen och skrek en massa. Kan inte rekommendera detta ställe om man inte vill göra en studie i galenskap.
Nytt lager av kex inhandlat. Värt vikten för de har räddat mig många gånger när de inte haft något som jag kan äta