Dag 30: Barbadelo – Ventas de Narón, 32km

Torsdag 19/5

Idag var det exakt en månad sedan jag reste hemifrån. Det känns ofattbart länge sedan och det har hänt så otroligt mycket sedan dess. Minns att jag var nervös och rädd att ingen skulle vilja ”leka med mig”. Tänk så fel jag hade och så många jag har träffat, även om jag också känt mig ensam och ledsen vissa dagar. Men de har varit väldigt få, tack och lov.
Vi sov länge den här morgonen, dvs ända till kl 7! Oj va skönt det var! När jag vaknade och skulle kolla vad klockan var på mobilen var det jättesuddigt. Fattade ingenting, blinkade och blinkade. Hann i mitt morgontrötta tillstånd inbilla mig att något hade hänt med ögonen och blev jätterädd, innan jag insåg att jag hade sovit med linserna!!! (Behöver ju numera läsglasögon när jag har linser) Det har aldrig hänt under de 33 år jag har haft linser, inte ens när jag kommit hem onykter i unga dar. Väldigt otäckt. 😱
Gjorde sandwichar till dagens vandring eftersom jag hade hittat glutenfritt bröd i Sarria igår.

Lät Eileen gå iväg och sa att vi ses i eftermiddag. Hon sa att hon skulle vänta i Portomarin men jag sa att hon skulle strunta i det. Hon skulle vara långt före mig vid det laget och jag tänkte INTE uppleva stressen av att hon satt och väntade.

När jag kom iväg duggregnade det sådär så att man blir riktigt blöt direkt. Såg inte en kotte på en timme. Undrade var alla från Sarria som man hört om höll hus. Eftersom man bara behöver gå 100 km för att få sin Compostela (typ diplom) börjar de flesta i Sarria som ligger ca 115 km därifrån. Väldigt hög procent av alla pilgrimer går bara den här sträckan och väldigt liten procent totalt sett går från Frankrike hela sträckan. Har hört om horder av pilgrimer som invaderar caminon, men var var de nu?? Efter en timme kom jag ifatt ett gäng spanska damer som startade precis då. Alla kläder var hela och rena och deras regnponchos var nyuppackade för man såg vecken. Kände mig rätt sliten och skitig i jämförelse. Det är så man ser skillnad på oss som gått ett tag och de som är nya. Är deras kängor/skor rena har de inte gått särskilt länge. Men alla har sin egen camino.

  Den första av många horréos, bod för att torka tex majs. Väldigt vanliga i Galicien 

 Fick lära mig häromdagen av irländska Breeda att det är brysselkål som växer så här. Hade jag ingen aning om! 

Åt en av sandwicharna när jag gick, trots att jag inte gillar att gå och äta. Efter ytterligare ca en timme var där äntligen en by med ett café och jag stack in på ett toastopp. Där satt en hel del och åt, men jag gick vidare. Nu var det dags för 100 km avståndsstenen att dyka upp. Höll noga rätt på stenarna idag, speciellt när det närmade sig 100. Plötsligt dök 99 nånting upp!!?? Ve och fasa! Jag som hade kollat så noga. Fattade inte att jag kunde ha missat den. Gick tillbaka, tom nedför en brant backe. 😕 Mötte några pilgrimer och frågade den men de hade inte heller sett den. Men de tyckte väl inte det var så viktigt för de gick vidare. Men en cyklist jag stoppade vände tillbaka. Till sist träffade jag ett danskt par som jag pratat med ett par gånger och de sa att den stenen förmodligen var borttagen. Och de hade rätt. Den var borta och istället var det 99,930 km. 😭😭😭 Anledningen är förmodligen att folk lämnade så mycket minnen (som blev skräp) där så byborna tröttnade väl. Stenen var även full av grafitti och det var kanske ännu en anledning. Men snopet var det. Jag som hade tänkt fota mig vid 100km fick nu göra det vid 99,930 km istället. Inte riktigt samma sak.. 🙁 Hade varit lite sentimental innan jag kom hit och gått och tänkt att jag nu gått ca 720km (ingen kan riktigt ge exakt siffra och dessutom har jag tagit längre omvägar flera gånger. Och tagit bussen 18 km…) Kände mig rätt stolt och tyckte jag kunde fått ett foto vid ”rätt” sten, hmpff ☹️

 Det närmar sig…

 Nu bränns det

 Men va f**???

Lite sur. Men glad att ha vandrat över 700 km! Om någon undrar vad det är för ”blöjliknande” påse jag har, så är det för att skydda magväskan mot regnet. 😊

Gick vidare lite ”putt” men kom fram till en trevlig liten affär/café i en by som jag glömt namnet på. Det hängde en massa pilgrimssnäckor och andra souvenirer utanför på väggen och något fick mig att gå in. Och se på ***! Här hängde den. Buffen som jag letat efter hela vägen! Blev så lycklig att det gulliga paret som hade affären också blev jättelyckliga, ha ha. Tog en färskpressad apelsinjuice också av bara farten och hade en mycket trevlig konversation med den på min knaggliga spanska. Fick en rolig stämpel i passet innan jag gick.

 Min fina buff

 Gubben var så söt och klippte ut instruktionerna till mig utan att jag bad om det

   Stämpeln

Vidare mot Portomarin. Hade tänkt ha en längre paus där och nu kände jag verkligen att jag behövde sitta ner efter nästan 4 timmars vandring utan sittpaus.

 
 Där är äntligen Portomarin 

 Här var INTE roligt att gå ner! Och det blev smalare och smalare. Hur kom de som är stora i omfånget ner? 😳

 Nog ingen idé att vänta på bussen här…

Rätt som det var kom jag förbi en dam som satt och hade ”nödstopp” mitt så alla kunde se det. 😳 Jag var nog mer generad än hon…

Äntligen kom jag fram till Portomarin! Det första jag fick syn på var en otroligt brant trappa som ledde upp till staden. Inte vad man är sugen på efter lång vandring precis… 😣

På 60-talet (tror jag det var) ville myndigheterna bygga en damm här vilket innebar att byn skulle översvämmas. Alla historiska byggnader ”av värde” märktes och flyttades av byborna sten för sten upp till en högre plats och byggdes upp igen. Kyrkan är ett exempel på det.

Gick omkring en stund, köpte lite vykort och satte mig sen för att dricka lite te och juice. Började kolla i guideboken hur mycket som var kvar idag att gå och upptäckte till min fasa/förvåning att jag hade ytterligare 12 km att gå!? Men sa inte Eileen att hon hade räknat ut 4 etapper som var runt 25-27 km??? Detta skulle bli 32 och dessutom i väldigt backig terräng. Blev minst sagt förtvivlad. Dessutom hade jag ju startat en timme senare än vanligt idag. Ville också se lite av den här staden men det kunde jag glömma nu. 😟 En trevlig tyska, som jag sett innan och som tydligen också heter Eileen, kom förbi och bekräftade genom sin guidebok att min dagsetapp skulle bli minst 32km 😭 Hon sa att jag kunde ta en liten genväg ut ur byn så behövde jag inte gå nerför alla trapporna igen ner i dalen.

Jaha, det var den pausen det! Tror set blev 20 minuter. Gav mig av igen med ledset humör. Gick den föreslagna genvägen men insåg efter ett tag att jag hade gått för långt på bilvägen. Stod med mina värdelösa guidepapper/karta i handen på vägen och såg villrådig ut. Inte en enda bil stannade eller vinkade att jag var på rätt väg. Det fanns en Caminoskylt på vägen, men den var för cyklisterna och vandrarna skulle ju ner i dalen på en vackrare väg. Orkade inte gå tillbaka utan fortsatte på bilvägen och grät en skvätt när jag gick. Visste att jag hade tre timmar framför mig nu, kanske på em bilväg där bilarna susade förbi. Nu gick det på ren vilja. Gick och bad att jag skulle stöta på vandringscaminon igen och till min lycka skedde detta efter ett tag, tror en timme efter jag lämnat Portomarin. Oj va glad jag blev när jag såg de gula pilarna och stenarna med avståndsmarkering! Men benen och fötterna var inte lyckliga nu…

I byn Gonzar, när det var 4-5 km kvar, stannade jag på ett café och tog en 5 min sittpaus och drack juice och åt banan. Vågade inte sitta mer för då hade jag inte kunnat komma igång igen. Gav det allra sista jag hade och varje steg sved i fötterna och varje backe var en pina.

När jag stapplade in i byn kom en tysk jag träffat förr ifatt och sa att han hoppades Eileen hade en plats till mig för här var helt fullt på båda härbärgena och han var tvungen att gå vidare. Det hoppas jag också, muttrade jag utmattad.

När jag kom in i rummet låg Eileen i en säng sedan länge. Det var tack och lov ett väldigt fint härbärge med vanliga ”envåningssängar” med gott om plats och fräscha duschar. Kämpade av mig kängorna och varje steg sen var en plåga. Kunde inte riktigt räta ut fötterna ”platt på golvet”. Var överlycklig att de hade tvättmaskin, hade kunnat betala många euros utan problem för att tvätta i den. Tog en dusch och slängde sen in all min äckliga tvätt i maskinen. Gick till restaurangen för att äta men de serverade inte mat förrän 18.30! 😩 Blev desperat och köpte en liten påse chips och en kopp te och gick tillbaka till rummet och la mig på sängen. Vilken känsla. Tänk att man kan bli så överlycklig för att vara ren, att få rena kläder och att få sträcka ut sig på en säng! Och snart få mat i magen. Det är verkligen basala behov som gäller på caminon!

Tyvärr blev bilden lite suddig. Men oj va lycklig jag är här!

Bloggade lite. Pratade med en franskkanadensiska som hade sängen bredvid. Insåg att det alltid finns någon som har det värre. Vi hade sett henne halta längs vägen tidigare och idag hade hon varit hos doktorn och blivit förbjuden att vandra på 5 dagar. Så nära målet. Hon hade också börjat i Frankrike och haft väldigt ont i benet redan där. Gick till doktorn och hade 3 proppar i benet, förmodligen på grund av den långa flygresan. Nu har hon kommit så här långt och har fått inflammation i benet. Varit hos doktorn och får inte vandra på 5 dagar! Hon var så ledsen, så nära målet. Hon tar taxi några etapper och vandrar den sista så hon får vandra in i Santiago i alla fall.
5 minuter innan de skulle börja servera mat kastade vi oss in som utsvultna vargar på restaurangen. Så gott med hamburgare och en glass till efterrätt!

Tillbringade resten av kvällen i horisontalläge på sängen. Det var mest medelålders män i rummet. Luktade inte hallon av deras kläder precis. Risk för snarkfest på natten 😣
Min lärdom idag var: lägg inte ditt liv – eller din camino i detta fall – i någon annans händer. Ta eget ansvar!