Fredag 27/5
Sov länge idag. Det var ett tag sedan jag kunde göra det… Låg i sängen och laddade upp foton och blogginlägg. Betalade räkningar.
Eftersom det var soligt ute tog jag på shorts och packade ryggsäcken för en tur till stranden. Då kom molnen och det blev kallare. På med löpartights och regnjacka istället. Till slut kom jag i alla fall äntligen ut. Stötte direkt på Mark i en souvenirbutik, annars känner man inte många av pilgrimerna man ser här. Gick vidare längs hamnen och hamnade mitt i en marknad med mat, kläder och annat skrafs. Gick vidare upp mot en liten byggnad som konstigt nog hette Castelo de San Carlos. Inte mycket till fort (castelo) enligt min mening, men kanske det varit större?
Nu blåste det rejält och även om solen sken var vinden kall. Fick alltså inte lust att gå ner till den lilla öde stranden Praira Corveiro som skymtade nere bland klipporna.
Här bakom skymtar dem lilla stranden
Den var finare och låg mer isolerat än Praira Riveira som låg nära hamnen och inte var särskilt inbjudande. Men båda stränderna var pyttesmå och ingenting emot den fina långa stranden Langosteira som man går förbi när man går in i Finisterre. Såg Robert och Sylvia som också var ute och promenerade i stan eftersom det inte var strandväder. Gick tillbaka upp i stan och gick lite i gränderna och gatorna.
En del av hamnen
Tur att man inte har problem med blåsan, för den här kliniken hade jag inte besökt 😳
Inte så stor stad eller så mycket att kolla på… Inte många affärer heller, trodde det skulle krylla av souvenirbutiker som i Santiago. Hittade en bokaffär som faktiskt hade några få böcker på engelska! Stod och höll i en, men den var både tjock och dyr så jag tvekade. Bestämde mig för att kolla vad jag hade i telefonen först. Tänkte också jag skulle kunna köra en snålvariant och kolla om det fann någon kvarlämnad på nåt härbärge som jag kunde ta.
Nu började mörka, hotfulla moln rulla in och jag bestämde mig för att ta en lugn eftermiddag på mitt rum. Gick först till affären och handlade lite choklad att mumsa på och då gick jag förbi härbärget Cabo da Vila och tänkte kolla om de hade nån överbliven bok där. När jag stod och kollade på böckerna i bokhyllan ute i receptionen blev jag nästan överfallen av en fruktansvärt otrevlig hospitaliera. Hade inte ens rört nån bok, och tänk förresten om jag hade tänkt byta ställe och bo där nästa natt? De har inte vrålmycket pilgrimer härute. Hon nästan kastade ut mig för att jag ens vågat närma mig bokhyllan med skabbiga gamla böcker som pilgrimer lämnat kvar. De var endast för gästerna! Ok, jag fattar, men lite trevligare kan man väl vara ändå? Och vad hade det gjort om jag hade tagit en av dessa kvarlämnade böcker??
Gick tillbaka till mitt trevligare hotell, tyvärr utan bokhylla, och la mig på sängen och tog en jätteskön tupplur under filten medan regnet smattrade mot rutorna. Har faktiskt inte tagit en enda eftermiddagstupplur hittills, vilket de flesta gör när de kommer fram efter dagens vandring. Men idag, när jag alltså inte vandrat precis, då behövde jag det. 🤔 Märkligt. Men skönt var det! 😊 När jag vaknade efter nån timme öste det fortfarande ner och jag började bli bekymrad för kvällens tur till fyren då vi skulle kolla solnedgången och ”bränna saker”. Skulle inte bli mycket till solnedgång om det fortsatte regna, och vi skulle väl inte kunna få till nån eld heller…
Upptäckte till min glädje att jag hade en oläst roman på min kindle-app i telefonen 😀 Tji fick du, hospitaliera-skata! Läste ett tag, och skrev sen en lapp att ta med och bränna, med ”saker” jag ville bränna upp. Skulle träffa tyskarna klockan åtta och när klockan var halv åtta slutade det att ösregna!!! Skulle jag än en gång få tur med vädret på ett speciellt ”camino-moment”? Otroligt i så fall, för det hade verkligen öst ner hela eftermiddagen. Gick ner till hamnen och mötte tyskarna som suttit och druckit sangria ett tag på en restaurang och de chockade mig när de började prata om att ta taxi!! Va?? Ni skojar! Ni har gått nästan 1000 km och nu vill ni ta taxi 2,5 km?? De fick skamset ge sig och vi började trava upp mot fyren längs kustvägen. Himlen var nu knallblå och jag kunde inte fatta vilken tur vi hade. Tackade och tog emot. Blev lite varm när vi gick för jag hade öst på mig massa lager, inkluderat regnbyxor utanpå vandringsbyxorna. Men jag misstänkte att det skulle bli lite kallt ute vid fyren för vi skulle ju sitta där ett tag (rätt tänkt, visade det sig).
Två glada pilgrimer och en lidande
När vi kom fram tog vi var och en de obligatoriska fotona vid noll-stenen. Om de nu förresten sätter nollstenen här ute borde de ju öka på de andra stenarna innan Santiago med sträckan hit, eller??
Gick ut på klipporna där några tjejer redan höll på att elda upp något identifierbara. Tittade upp på en ful mur och såg en gul och röd flagga. Tänkte att kul, den liknar ju.. Näää!!! Fick skämmas lite för att nån dum skåning hade målat på en visserligen ful mur, men ändå! Usch!
Dags att göra upp en eld. Med Marks vandringsbyxor (inte de han hade på sig dock 😄) och brandmannen Robert som supervisor var det inga problem att få fjutt. Snarare varade den lite väl länge.. Jag var inte lika eldningsgalen som grabbsen så jag la försiktigt dit min lapp. Det blåste och elden var ju inte liten. Ville inte elda upp mina regnkläder samtidigt, speciellt inte som jag ju befann mig inuti dem 😬
”Det där gjorde vi bra!”
Satt efter elduppdraget och njöt av solnedgången, vin, choklad och lite musik från mobilen.
Vinkar till kära systerdottern Hanna som bor på andra sidan Atlanten i Florida
Efter ett tag ville jag hitta den där skulpturen av en vandringssko som jag sett på bilder och vykort. Letade runt och de andra tyckte väl att vi kunde strunta i dojjan och börja gå hemåt, men jag var ”on a mission” nu. Och skam den som ger sig!
Gillar visserligen delfiner, men var f** har de gömt den jädra kängan??
Klättrade ner på en stig på andra sidan fyren och se där! Här var det många fler pilgrimer (vi hade undrat var alla var) och titta! Kängan! Man ska inte ge upp! sa jag triumferande till de andra, som nu också minsann ville fota.
Tänkte lite när vi satt ute på klipporna att jag var glad att det inte var sommar än för då kryllar dessa livsfarliga klippor av fulla festande ungdomar som dessutom gör upp eld lite här och var. Hu! Mina nerver hade inte klarat se dem vingla runt här! 😬
Det blev en riktigt skön promenad hem. Tyskarna sa till och med nej tack till en svarttaxi som stannade och frågade om vi ville åka 😀 De vågade väl inget annat, ha ha
När vi kom fram till staden igen möttes vi av synen av denna vackra upplysta kyrka
Tog adjö av dem, för dagen efter skulle de vandra till Muxia och sen ta sig till Santiago därifrån direkt, så vi skulle inte ses mer.
Kom hem och la mig klockan elva, vilket är rekord på denna resa
😄😄😄
Hur går det? Snart tillbaka?
Trevlig resa!
Kramar